1 januari 2017 gick startskottet för brodösen Pia Sjöstrands uppmaning Stygn varje dag, då tanken att sy minst ett stygn om dagen hela året ingick i utmaningen. I sociala medier gick stygnen att följa, dels genom facebookgruppen med samma namn, och på instagram under #stygnvarjedag2017.

Ett stygn varje dag under 2017 – det var många av landets brodöser som nappade på utmaningen. Nu visas resultatet i en egen utställning, på Hemslöjden i Landskrona. (Foto Skånes Hemslöjdsförbund)

Nu har ett 40-tal av de broderier som kom till under broderiuppropet samlats och från och med imorgon visas de på Hemslöjden i Landskrona. Invigningstalar gör förstås initiativtagaren själv, Pia Sjöstrand, henne hittar du på @rymdblomman.

Under #stygnvarjedag2017 går det att se en mängd arbeten från landets brodöser. Några av dem finns på plats i utställningen som öppnar imorgon. (Foto Skånes Hemslöjdsförbund)

Vernissage imorgon och utställningen finns att se hela sommaren, fram till 1 september. Är du nyfiken på fler stygn, kolla in #stygnvarjedag2017, där över 1 500 inlägg postats genom utmaningen, imponerade och roligt!

Jag frågade Pia Sjöstrand varför hon tycker att en ska brodera varje dag, och så här svarar hon, om initiativet och om stygnen i sig:

Idén föddes strax innan nyår 2016. Jag ville utmana mig själv på nya året. Framförallt i att hålla i, att hålla fast vid något som jag föresatt mig. En rejäl utmaning i dessa tider när sociala medier flödar av inspiration. Man vill ju göra allt och det skiftar från dag till dag. Så utmaningen var att sy på ett och samma tygstycke, några stygn varje dag. Nyttig övning för tanken och viljan med handen som hjälp. Jag broderar och stickar varje dag, verkligen varje dag. Det är mitt sätt att stå stadigt på jorden, förankrad med hjälp av handen och materialet.

Så kloka ord tycker jag! Och en relevant påminnelse om att vi är många som tänker så här, gör så här och inte minst, behöver det här. Som kreativt utlopp, som utmaning och som mental balans. Som ett sätt att vara jordad, som ett sätt att leva.

Broderade stygn, minst ett om dagen under 2017. (Foto Skånes Hemslöjdsförbund)

Mer information om öppningen finns här. Och via den länken finns också en lista på alla brodöser som deltagit i uppmaningen, kolla in!

The post Imorgon öppnar #stygnvarjedag2017 – utställningen! appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

En riktigt fin nyhet är att Halmens Hus i Bengtsfors har möjlighet att visa Eija Koskis fantastiska halmkronor under hela sommaren i den alldeles sprillans nyöppnade utställningen Himmelsk harmoni. Finska Eija Koski var till och med på plats i utställningen Himmelsk harmoni.

Eija Koski själv. (Foto Katja Lösönen).

Eija är ju världens enda konstnär med titeln himmelist, måhända är det kanske bekant för er som har följt hennes framgångar, eller läst hennes bok, den kom ju på svenska för ett par år sedan nu. Se mer här! 

Magiskt vackra skapelser i halm kommer från finska Eija Koski, hon är himmelist och gör vad vi på svenska kallar halmkronor. (Foto Katja Lösönen)

I samtalsserien Form&frukost hade Stefan Nilsson och jag glädjen att träffa henne live när hon var här i samband med att hennes Himmeli-bok kom ut i Sverige, då presenterade jag henne så här:

Eija Koski är finsk himmelimakare, hon gör geometriskt byggda skapelser i råghalm som på finska kallas himmeli. Det traditionella himmelihantverket är starkt i Finland, men finns också i vår slöjdhistoria, där vi kallar motsvarande för oro eller halmkrona. Eija Koski, som bor i en by nära Vasa, odlar tillsammans med sin man den råghalm hon helst använder i sina verk. Traditionellt sattes halmkronan upp kring jul som dekoration inför julfirandet med en  med önskan om lycka och frid, men dess rena geometriska former – och i viss mån filosofi –  har blivit ett allt mer uppskattat inslag våra hem idag. Numera får de gärna sitta uppe året om.   

Eija har hållit workshops, föreläsningar och utställningar om sitt ämne i över 20 år, hon lämnade en akademisk bana som ekonom för att arbeta som himmelist på heltid.  Hennes arbete har väckt uppmärksamhet bland annat i Japan, där hon haft flertalet utställningar. Här i Sverige är hon bland annat aktuell med boken Himmeli, geometrisk halmslöjd förr och nu, som är en introduktionsbok i hur du gör dina egna kronor. 

Himmeli av Eija Koski, vars arbete finns att se på Halmens Hus just nu. (Foto Rita Lukkarinen)

Och nu nära 1,5 år senare är hon alltså tillbaka med en utställning i Bengtsfors. Himmelsk harmoni handlar om sättet hon använder sig av halmen, om jakten efter som hon säger, de perfekta proportionerna.
– Det blir ordning och harmoni, en himmeli, säger hon.

Bild ur boken Himmeli, som visar hur Eija bland annat uppdaterat det traditionella slöjdföremålet att bli ett kreativt konstobjekt i vår samtida inredning. (Foto Katja Lösönen)

Fram till 1 september finns möjligheten att se Eijas arbeten på Halmens hus. Mer information om Eija Koski finns bland annat här – se den fina filmen om henne i inlägget!

The post Eija Koskis himmelis på Halmens Hus appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

En riktigt fin midsommar önskar jag er alla och det med riktigt finfina grejor ur Lilli Zickermans studiesamling. Det är Hemslöjden som bjuder på dessa godbitar ur Digitalt Museum, denna eviga källa till inspiration. Arbetet med att digitalisera slöjdartefakter pågår i många delar av hemslöjdssverige och det är ett inte bara viktigt arbete att följa, utan också så roligt att ta del av!

Blir sillen, potatisen, dansen runt midsommarstången eller jordgubbarna dig för mäktiga, ta en titt på denna kulturskatt en dag som denna. Blir du sedan fast kan du gå vidare och botanisera i den nyligen uppdaterade youtube-kanalen för temat Zickermans samling, se här!  

Typiskt bra grejor! Kurbits tar lite midsommarledigt, men kommer igen nästa vecka med ett antal inlägg – innan det är dags för den traditionsenliga bloggpausen i juli. Min midsommar firar jag som vanligt i Hälsingland numera, och det lär bli både dans kring midsommarstången och sill och potatis om jag inte är helt ute och cyklar. Folkdräkter i massor förväntar jag mig också.

Glad midsommar!

Alla bilder är hämtade från denna mapp från Digitalt Museum. Och här finns ytterligare information om samlingen.

The post Glad midsommar! appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Jag var i Norrköping förra veckan och passade då på att se det pågående samarbetet mellan Judiska museet och Norrköpings stadsmuseum, där utställningen Traces of Existence – Kattun är cotton intagit stadsmuseets lusthus. Den medverkande konstnären i denna del av satsningen är Elsa Chartin, som på sitt egna sätt arbetar med shibori och textiltryck i spännande kombination. Utställningen sätter också stort ljus på framväxandet av den textilindustri som under sent 1700-tal gav oss inhemskt kattun.

Kattun ur Nordiska museets samlingar. (Foto Mira Laakso)

Elsa Chartin i tryckprocessen av sitt textila arbete till Traces of Existence.

Utställningen Traces of Existence är ett ramverk av utställningar där man bjudit in sju konstnärer för att på olika sätt uppmärksamma spår av judisk historia från 1600-talet på olika platser i landet.  I Norrköping är det alltså det judiska kattuntrycket som belyses i den svenska historien.

Köpmannen Jacob Marcus med hustru längst upp i hörnet, han som etablerade Norrköpings första kattuntryckeri. (Foto Bilden lånad från elsachartin.com)

Valet av platsen Norrköping beror på att tysksvenska köpmannen Jacob Marcus etablerade ett kattuntryckeri i staden i slutet av 1700-talet, där de invandrade judiska kattuntryckarna kom med nya idéer och intryck från utlandet vad gällde mönster och färger.

Marcus var en av pionjärerna i Sveriges judiska befolkning, vilka bidrog med kunskaper om produktionstekniker och rådande modetrender i Europa under tidigt 1800-tal i Sverige, läser jag mig till.

På Armémuseum i Stockholm finns denna fantastiska jacka, tryckt av Levi Aron Moses Lamm, mästare på Lamms Kattunfabrik, som är en ytterligare fabrik som nämns i utställningens historiebeskrivning av kattunets väg. (Foto Daniela Auerbach)

Elsa Chartin har här fått ett superintressant konstnärligt uppdrag som på ett så tydligt och inspirerande sätt belyser kattuntryckerierna, judehuset i Norrköping och det industriella kulturarvet som familjen Marcus stod för. Elsa Chartin är inbjuden för att tolka själva textiltrycken och göra dem till samtida genom sin teknikanvändning, och eftersom utställningen också bjuder på ett så rikt kringmaterial med bland annat filmer och poddavsnitt om bakgrund och historia blir det en fin helhetsbild som målas fram genom textilien.

Lusthuset på Norrköpings Stadsmuseum, där Elsa Chartins textilier nu hänger. (Foto Kurbits)

Jag lär mig exempelvis mer om kattunets historia genom den alltid så briljanta Ulla-Karin Warberg, intendent på Nordiska museet, som tillsammans med sin kollega Cecilia Hammarlund Larsson dikskuterar ämnet, lyssna , här!

Och jag förstår också mer om själva kattunets väg till användande genom Traces of Existence digra digitala material;  Kattunet kom till Europa på 1600-talet och Seriges första kattuntryckeri anlades i Sickla 1727 av holländaren Jan de Broen. Därefter startades flera olika kattuntryckerier på olika håll i landet men de hade ingen större framgång, den inhemska produktionen hängde inte med i färgutvecklingen och de modemedvetna konsumenterna köpte hellre importerat kattun. Ett uppsving skedde vid mitten av 1700-talet, då färgerna och mönstren blev starkare;  de tidigare kattunmönstren hade varit brunmurriga till färgen men Rokokons glada, blommiga mönster, gärna i blå och röda färger, blev istället moderna. Förändringen hängde också samman med tekniska framsteg i produktionen.

Elsa Chartin själv monterandes sin textil i Norrköping. (Foto Åsa Andersson Broms)

Att kattun betyder cotton eller bomull då, är ju en spännande ingång i en utställning tänker jag. Och här har Elsa Chartin fått fria händer att tolka den teknik som Marcus Jacob och den judiska invandringen förde till Sverige i slutet av 1700-talet. Här matchat med hennes egna ingångar i den japanska textiltraditionen, bland annat arbetar ju Elsa mycket med shibori, där hon viker, blockar och färgar.

Karaktäristiskt för hennes uttryck är att hon låter ge textilen ett grundmönster innan hon också färgar ytterligare grafiska element ovanpå. Hennes arbete har många lager av former och mönstringar, som ger djup åt upplevelsen.

Mönster och shiboritryck av Elsa Chartin. (Foto Åsa Andersson Broms)

I detta projekt blir hennes textilier i långa vepor stiligt hängda så att de bildar ett rum i rummet, med färger och mönster elegant omlott för betraktaren och bildar på så vis ytterligare lager, de som är viktiga för konstnären att få fram i trycket och behandlingen av textilien i sig.

Här finns en film där Elsa berättar mer om sitt hantverk och sin arbetsmetod.

Fotat genom glas, men det ger eventuellt ytterligare ett lager till Elsa Chartins pågående installation i Norrköping. Här syns hängningen och de färger och mönstermixar som projektet innebär. (Foto Kurbits)

Jag gillar hur den konstnärliga ledaren för projektet, Åsa Andersson Broms beskriver sin tanke med Elsa Chartins arbete:

Det är i översättningen mellan mönstrets historia och Chartins arbete som nya tolkningar kan göras. Hennes arbetsmetod blir en metafor för hur fragment ur historien viks ihop, buntas och färgas för att sedan omtolkas och vecklas ut till en ny erfarenhet.

Kattun är cotton, textilkonstnären Elsa Chartins bidrag. (Foto Åsa Andersson Broms)

Generellt handlar utställningen Traces of Existence om att vara minoritet i ett majoritetssamhälle, något som är mänskligt och relevant då som nu. Utställningen handlar om vad som händer när människor kommer till ett nytt land; anpassning, assimilation, integration eller isolering. Och det är samtidigt en historieskrivning om som här, ett textilt utövande och ett framväxande av en framgångsrik och spännande textilindustri.

Utställningen är en stor satsning som pågår och växer fram under året, vill du se delen Kattun är Cotton så finns den på plats fram till början av september.

The post Traces of Existence – Kattun är cotton appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Sedan i höstas har projektet Att dekonstruera en Ockelbodräkt pågått, det är konsthantverkaren Maria Forsling Jenke som ligger bakom det. 1991 fick hon ärva sin mormors folkdräkt och den blev liggande, då det inte kändes naturligt att själv bära den. En tanke föddes senare att göra något annat av dräkten, och projektet var fött.

Ockelbodräkten härstammar från 1920-talet och ser ut så här i alla sina delar. (Foto Maria Forsling Jenke)

Marias mormor var sömmerska och har vävt och sytt kompetta Ockelbodräkter åt sig och sina fyra döttrar. Att ta emot arvet detta innebar beskriver Maria Forsling Jenke som ärofullt i det vackra hantverk dräkten innebär, men som hon beskriver det; “jag inser att jag känner mig snarare utklädd än beklädd, och väldigt museal”.

Dekonstruktionen påbörjad, i projektet att ta hand om en dräkt, av Maria Forsling Jenke. (Foto Maria Forsling Jenke)

Här blev utmaningen istället att dekonstruera den, plocka isär dräktens delar och med syfte att använda alla delar till andra saker. Dräkten får då ett nytt värde, säger Maria Forsling Jenke:

Syftet med projektet är att lyfta folkdräkten ur sin traditionella kontext och visa på dess användningsområden idag, i början av 2000-talet. Jag vill visa på det värde – i tid och materialåtgång – som är nedlagt på tillverkningen av en folkdräkt (vävning, sömnad, broderi mm) och låta dräktens olika delar anta nya former med nya funktioner.

En kudde ur projektet Att dekonstruera en Ockelbodräkt. (Foto Maria Forsling Jenke)

I de uppsatta reglerna för projektet fanns att alla delar skulle återanvändas; livkjolen, linsärkarna och förklädena, yllestrumporna, silkessjalen, väskan, den broderade hättan och skinnskorna. Liksom att objekt skulle tillverkas bestående i huvudsak från delar från dräkten, men att det var tillåtet att tillföra adderande material.Föremålen skulle också ges så varierande funktion som möjligt, endast ett fåtal liknande exemplar i små serier eller unika objekt.

Smycken, Att dekonstruera en Ockelbodräkt. (Foto Maria Forsling Jenke)

Nära 100 objekt har denna Ockelbodräkt givit material till, främst i mindre format och med andra funktioner som tänkt – kuddar, nåldynor, halsband, armband, väskor. Under året har arbetet gått att följa i sociala medier under #attdekonstrueraenockelbodräkt och på instagramkontot med samma namn.

En necessär från Ockelbodräkten: projektet innebär att hantverk av hög kvalitet ligger till grund för nyskapande nutida hantverk. (Foto Maria Forsling Jenke)

Till sin hjälp har Maria Forsling Jenke haft textila konsthantverkarna och brodöserna Ulla Forsberg och Åsa Westman, alla tre är medlemmar i Turbin konsthantverk med kopplingar till trakten kring Ockelbo. Därför är det också en fin tanke att dräktens objekt nu visas för första gången i trakten.

Projektet Att dekonstruera en Ockelbodräkt finns att se på Wij trädgårdar  i Ockelbo fram till mitten av augusti, och sen är tanken att utställningen ska vandra vidare.

“För att förhöja och förnya föremålens uttryck vill jag experimentera med tidstypiska tekniker, som screentryck och fritt broderi, var för sig eller i en kombination, säger Maria Forsling Jenke om sitt projekt. Här en brosch. (Foto Maria Forsling Jenke)

Maria Jenke Forslins mormor var sömmerska och tog tillvara på varenda liten tyglapp och tygbit. Här har hon velat göra detsamma för att hylla hennes arbete med den dräkt som Maria själv inte kommit att bära. Nåldyna. (Foto Maria Forsling Jenke)

The post Att ta tillvara och använda igen: att dekonstruera en dräkt appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Hurra och grattis till Kaolin som fyller 40 år i år! 1978 startade nyutexaminerade studenter från Konstfack det som idag är landets enda renodlade galleri för keramik. Kaolin har spelat en viktig roll på konsthantverksscenen genom åren och jag ser verksamheten och galleriet som en viktig samlingsplats för nutida keramik. Galleriet har sedan starten legat på Horngatspuckeln, i korsningen till Mariatorget och många är dem som besökt galleriet sedan dess.

Arbete av Kaolins medlem Karin Bengtson, apropå att keramikgalleriet Kaolin fyller 40 år. (Foto Kaolin)

40-årsjubileet firas genom att lyfta kollektivet, det gemensamma som ett galleri och en grupp innebär. Idag består Kaolin av 26 keramiker spridda över hela Sverige, tre originalmedlemmar finns kvar men verksamheten drivs idag både med anställda och med hjälp av sina medlemmar.

Verk av Masayoshi Oya med verksamhet i Göteborg. Han precis som ytterligare 25 medlemmar utgör keramikkollektivet Kaolin, som nu fyller 40 år. (Foto Kaolin)

I sommar visas den jubileumsutställning som medlemmarna skapat, där man återigen lyfter den kooperativa idén och mångfalden inom det keramiska konsthantverket. Utställningen består av medlemmarnas olika bidrag:

Till utställningen har medlemmarna skapat varsin 40-årspresent till Kaolin, ett stort paket av många små, var och ett med sitt personliga uttryck. Precis som den kooperativa tanken där delarna skapar något större tillsammans.

Sophia Wallgren deltar i Kaolins jubileumsutställning som visas i Stockholm just nu. (Foto Kaolin)

Orden kan jag gissa är eminenta Gunilla Lundahls, som skrivit om gruppen i en framtagen jubileumsskrift. Av henne får jag också veta att namnet Kaolin härstammar från kinesiskans Gaolin, den plats i Kina där man under Mingdynastin mest produktiva period för över 500 år sedan fann den rena finkorniga kaolinleran som ingår i både porslin och glasyr.

Kaolins jubileumsutställning finns att se hela sommaren, fram till 18 augusti. Passa på om du är i närheten!

Arbete av Fredrik Persson. (Foto Kaolin)

The post Keramikgruppen Kaolin fyller 40 år! appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

För en tid sedan hade jag och Maria Yvell det stora nöjet att besöka Norrköping, vi åkte i samlad tropp från Gerillaslöjdsfestivalen och vi ville se så mycket av husmorsgraffitin som finns där som möjligt.  Ja, bor man i Norrköping börjar man eventuellt bli bekant med termen, det är kvinnonätverket Hemma som sätter ut hopsydda  textila alster, virkade knypplade dukar och spetsar, i offentliga miljön.

Bakom nätverket står konstnären Anneli Lindberg, som inte bara skapat gruppen utan också är dess konstnärliga ledare och motor.

Här är vi framför verket Lavvu från kvinnonätverket Hemma. I mitten Anneli Lindberg som ligger bakom arbetet, och så är det Maria Yvell till vänster i bild förstås. (Foto Maria Yvell)

Jag och Maria hade stämt träff med Anneli för att få se det senaste arbetet som nätverket gjort – en inbjudan till Löfstad slott gav upphov till denna helt fantastiska installation i vitt mitt i den prunkande slottsparken – och för att prata mer om sätt att använda kraften i hantverket till att manifestera sig i det offentliga rummet, något som vi med Gerillaslöjdsfestivalen också arbetar mycket kring.

Lavvu kallar samerna denna tältkonstruktion och det är också namnet på kvinnonätverket Hemmas arbete som står hela sommaren i slottsparken i Löfstad utanför Norrköping. All textil är återbrukad och ihopsatt av kvinnorna som ett sätt att uppvärdera och ta tillvara tidigare generationers arbete. (Foto Kurbits)

Vi blev tagna av den vita tältformationen mitt i parken, som tar plats, syns och på ett magiskt vis också står där stolt, som den inte gjort annat genom historien tänkte jag. Valet av att bara använda vita återbrukade dukar är mycket vackert och här kan husmorsgraffitin verkligen ses som konst i sitt eget sammanhang. Samtidigt som ju laddningen i de handarbetade dukarna och i vilket sammanhang de är uppsatta blir politiskt och samtidskommenterande. Precis som gerillaslöjden i stort ju kan vara.

Som färgstark pendang till det vita har också detta hus mitt emot Lavvu fått en utsmyckning signerad Kvinnonätverket Hemma. (Foto Kurbits)

Anneli har under flera års tid arbetat för att skapa ett nätverk av kvinnor i Norrköping som alla vill ägna sig åt hantverk i det offentliga rummet, och det hon åtstadkommit är helt fantastiskt. Här är det gemensamma språket hantverket och gemenskapen sträcker sig över en rad olika nationaliteter, generationer och faser i livet.

Parkens träd och en hel del övriga slottsdetaljer har också fått utsmyckningar i husmorsgraffiti signerat nätverket. (Foto Kurbits)

Kvinnonätverket Hemma och den textila graffiti som de lämnar över stan är numera ett välbekant och inte minst välkommet inslag i stadsbilden i Norrköping, tack vare konstnären Anneli Lindberg. Nätverket är engagerat och etablerat sedan två år tillbaka ungefär, och vad mycket viktigt och bra de gjort på den tiden! Jag tycker att beskrivningen de själva har om sin verksamhet är så fin:

Vi är kvinnor från olika håll med olika ursprung: nyanlända, som väntar på uppehållstillstånd, som bott här en tid, eller som är födda här. Önskan om att lära känna andra medsystrar är gemensamt och handens arbete – lusten att skapa. Textilen är vårt gemensamma språk. Husmorsgraffiti är det vi gör. Mjuk gatukonst/graffiti, icke-förstörande. Lätt att sätta upp och lätt att ta ned.Vi lär oss staden och visar att här har kvinnor varit, spridit hemtrevnad och gjort sig mer hemmastadda.

Missa inte det fantastiska verket Lavvu som står i parken på Löfstad slott, ta en tur förbi detta fina ställe om du är i Norrköpingstrakten i sommar och se konstverket som är ihopsatt av så många händer i en gemensam tanke om att visa upp kraften i hantverket, lyfta tidigare generationers kvinnor och inte minst – att manifestera allt vackert in handarbetet.

Och förstås, har du möjlighet att stanna till i staden (Löfstad ligger någon mil utanför Norrköping) finns det också en hel del spår av kvinnonätverket Hemma också där att se.

Anneli och Jaqueline som vi också fick träffa under vårt besökt. Båda engagerade i Kvinnonätverket Hemma och här framför ett av sina uppskattade och omtalade arbeten mitt i Norrköping. (Foto Kurbits)

Vi fick exempelvis möjlighet att se det här omtalade hjärtat, också kunde då också få träffa en medlem i hemmanätverket, Jacqueline, som  tillsammans med Anneli visade oss ytterligare arbeten som nätverket lämnat efter sig. Det röda hjärtat sattes upp inför alla hjärtans dag tidigare i år med en medföljande hälsning om ett extra varmt välkomnande till alla dem som är nya i vårt land. Både hälsningen (på lappen bakom Jaqueline) och hjärtat har fått sitta kvar, vilket är glädjande.

Mitt i centrala Norrköping hittade vi spår från Kvinnonätverket Hemma. (Foto Kurbits)

Vi hade en riktigt intressant och fin dag tillsammans med Anneli och hoppas på att kunna hitta samarbeten mellan Kvinnonätverket Hemma och Gerillaslöjdsfestivalen, det vore väldigt givande. Just nu är jag mycket glad över att ha fått sett allt det spännande, betydelsefullt och vackert som dessa kvinnor tillverkat och vill berätta om. Den berättelsen om kvinnor från många olika håll som vill sprida kärlek och hemtrevnad är engagerande och viktig.

Den bidrar också till ett mer demokratiskt samhälle, där fler röster gör sig hörda och får ta plats och det är något som både Anneli i sin konstnärliga ledarroll här brinner för, precis som jag och Maria med arbetet för gerillaslöjden.

The post Husmorsgraffiti från kvinnonätverket Hemma i verket Lavvu appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Det börjar bli dags för semester här och jag gör som vanligt under juli månad, stänger ner bloggen för att ladda om och koppla bort. Dock vill jag göra så med inte mindre än två utställningstips – och båda i Linköping.

Hörnskåp från 1639 i utställningen Det blå skåpet, just nu på Östergötlands museum i Linköping. (Foto Kurbits)

Arbete av Kerstin Sapire, deltagare i 100 folk, just nu på Hemslöjden Östergötland. (Foto lånat från kontot @garberg)

Tidigare i vår var jag med på invigningen av utställningen Det blå skåpet, på Östergötlands museum. Det är en samtida folkkonstutställning som blandar både då och nu kring temat folkets konst.

Husmorsgraffiti från Nätverket Hemma, hemmahörande i Norrköping. I utställningen som undersöker vad folkkonst är. (Foto Kurbits)

Jag var med och föreläste, kvinnonätverket Hemma är med i utställningen med sin husmorsgraffiti, se gårdagens inlägg om den pågående verksamheten i Norrköping, och ett antal samtida arbeten blandas med synen på vad folkkonsten var för hundra eller rent av två hundra år sedan. Det är en spännande utställning som bjuder på roliga historiska kast och inte minst, utmaningar i tanken om vad slöjd, hantverk och folkkonst är och kan vara.

Ljusstake, Det blå skåpet, Linköping. (Foto Kurbits)

Ett stenkast därifrån, på Hemslöjden i Östergötland, visas sommarutställningen med samma tema – 100 folk heter den och bjuder mycket riktigt på just hundra röster om vad slöjd och hantverk och konst bjuder på idag. Mycket som är bra och spännande också med det. (se fler bilder här!)

Utställningen 100 folk, just nu på Östergötlands hemslöjd i Linköping. Sommarutställning som visar hundra utövare i regionen på temat nutida folkkonst. (Foto lånat från instagramkontot @paolawf)

Så är du i krokarna av Linköping (och förstås också Norrköping) har du mycket i samtida slöjdväg att titta på i sommar.

Skulpturer av Lena Sandberg, just nu på Hemslöjden Östergötland, i utställningen 100 folk. (Foto Hemslöjden i Östergötland)

I övrigt önskar jag dig en stillsam slöjdefull tid av kreativitet och avkoppling i lagoma doser. Själv finns jag både i Hälsingland och på resande fot i sommar, följ mig gärna på instagram, @kurbitsmedia, där jag nog fortsätter att uppdatera. #hejahälsingland2018 visar tillvaron som sommarhälsinge exempelvis. Vill du komma i kontakt med mig är nog instagram bästa kanalen framöver.

En riktigt glad sommar önskar jag alltså, med värme avkoppling och kreativitet, både i hand och i huvud. Väl mött i augusti igen!

/Frida

The post Glad sommar! appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Jamen så tänker du, “men skulle det inte bli någonslags uppdatering om slöjd och hantverk från Formex på Kurbits eller?” – och jomenvisst skulle det det! Nu kommer det! Min vecka gick åt till andra jobb och därför fick bilderna och uppdateringarna vänta. Dock – det var mycket av den varan jag fick ta del av förra veckan, och såklart mycket roligt!

Jag skrev förresten om en av mina ingångar till höstens mässa häromdagen – i och med utställningssamarbetet kring KIN som jag deltog i med texter, läs mer här. 

Mästerkrukmakare Stefan Andersson visade sitt hantverk på mässan. (Foto Kurbits)

Men hur var då min mässa? Ganska kort, jag hann inte vara på plats mer än en dag tyvärr. Men oj vad jag träffade en massa bra och duktiga hantverkare och såg en mängd handgjort av hög klass på den dagen. Som alltid hinner jag mest fokusera på den avdelning som berör just hantverket, se studentutställningarna och också träffa avdelningen med Young Designers. Här kommer därför ett axplock sett ur de för Kurbits traditionella slöjdglasögonen, ni vet ju ungefär hur det brukar gå till.

Och dessutom – samarbetet som Formex hade med Hemslöjden och Sveriges Hantverksråd var ju förstås mitt i prick vad gäller tema, trend och livsstil, allt det som ju hantverket är. Roligt att se riktiga proffs in action. Mer om det nedan i bildtexterna – här är en första vända bilder helt enkelt:

Catia Colt, spännande keramiker med både urnor som dessa och vaser i sin produktion. (Foto Kurbits)

Och det är också något som satte tonen märkte jag – intressant keramik fanns det gott om! Här skickliga Joanna Günther. (Foto Kurbits)

En hel del intressanta studentarbeten fanns på plats också – detta exempelvis, Jennie Adén som gick ut Beckmans i våras har tillverkat en kollektion produkter utifrån en mils radie kring den plats hon kommer ifrån. Fantastiskt fint och bra projekt. (Foto Kurbits)

En hel del spännande studentarbeten fanns också på plats, här är ett repslageriprojekt av Disa Bennich och Vera Rönn, där de experimenterar sätt att göra rep av skräp. Ett examensprojekt från Slöjd, hantverk och formgivning, Linköpings universitet. (Foto Kurbits)

Nytt från Göteborgsbaserade Sloydlab! Med inspiration från folkkonsten bygger duon stadigt upp en riktigt fin produktportfölj. Så roligt att följa och värt att hålla koll på! (Foto Kurbits)

Hemslöjden i Östergötland hade en av de finaste montrarna! Och absolut den mest färgstarka! Här med verk från utställningen 100 folk som jag skrev om tidigare i sommar. (Foto Kurbits)

Varje mässa nominerar en jury alster till Formex Formidable, där det både delas ut ett jurypris och ett publikens pris på nästföljande mässa. Här är en av nomineringarna, ett träfat av Maja Svensdotter, för Hemslöjden i Östergötland. (Foto Kurbits)

Växbo Lin med Ingela Berntsson i designspetsen knep också en av nomineringarna för detta eminenta bärstycke, furushiki kallat på japanska. Men här i Växbo Lins tappning. Superfint! (Foto Kurbits)

Skansens sätt att lyfta den traditionella textilen var särdeles lyckad i denna nya duk tycker jag. Mönstret kommer från ett dräktliv och lyfts på detta vis. (Foto Kurbits)

Textil och kvinnohistoria hör ihop, det är sen gammalt. Här en fantastisk kollektion av just det – här suffragetter som vill ha rösträtt. Gina Eriksson och hennes Pattern me bright ligger bakom den textila kollektionen, som berör ett antal olika feministiska gärningar i historien. (Foto Kurbits)

Ytterligare saker som gör gott – jag träffade på Yawama of Sweden företaget som tillverkar sina stickade och virkade leksaker med hjälp av kvinnor i Zambia. Superfint och superfina! (Foto Kurbits)

Ett till Formex Formidable-nominerat arbete, gjort av keramikern Kristin Thenman. Också en favorit för mig, hon håller till i Värmland och var på Formex för första gången, lyxigt att få se mer av hennes arbete! (Foto Kurbits)

Så roligt att också se Amanda Leksells arbete, utexaminerad från Handarbetets Vänner i våras och handvävare som gör så här fint. (Foto Kurbits)

Arianna Funk var på plats i Hemslöjdens och Sveriges Hantverksråds monter för att visa upp sitt hantverk – vävningen. Hon och de övriga som visade upp sitt arbete berättade om gesäll- och mästarbreven de tagit. Ett fint och mycket välbesökt inslag på mässan! Vi älskar att se när folk gör med händerna, det är också sen gammalt. (Foto Kurbits)

Också Karl Sjögren var på plats och jobbade med händerna. Han är som ni ser träbildhuggare. Och vilket proffs sen! Precis som de övriga som visade keramik (Stefan Andersson) fotografi och broderi (Katarina Evans). (Foto Kurbits)

Bilden inläggets topp föreställer marmorerad betong, och det är Anna Christians och företaget Craft Studio som ligger bakom dessa arbeten. Superfint att följa hennes arbete, här har det gått undan, verksamheten har växt och efterfrågan är stor. (Foto Kurbits)

The post Formex: hemslöjd, handgjort, hantverk, mästerligt och unikt appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Idag släpps konsthantverkaren Per B Sundbergs kollektion Föremål för Ikea i en begränsad upplaga och i utvalda varuhus runt om i landet. Själv köade jag strax efter tio i Kungens Kurva imorse, och det var ömsom kaos ömsom tur och ordning.

Vi var många som var intresserade helt enkelt.

Kollektionen Föremål finns på utvalda Ikeavaruhus, och bakom den ligger glas- och keramikkonstnären Per B Sundberg. (Foto Ikea)

Per B Sundberg har en egen plats på svenska konsthantverksscenen med både mångårig och högklassig verksamhet, ofta med det absurda, fula och aparta som drivkraft, ofta med avbildning eller utgångspunkt i naturen. Ofta uttryckt i föremål vi känner igen – objekt, vaser, figuriner, ljusstakar – men som i hans tappning får en helt ny innerbörd.

Hundar som ljusstakar som prydnad som föremål. Per B Sundberg för Ikea. (Foto Ikea)

Vas av Per B Sundberg, för Ikea. (Foto Ikea)

Samarbetet med Ikea består av en rad prydnadsföremål för hemmet, en maximalistisk kollektion som från och med idag alltså säljs på 16 varuhus. Han beskriver samarbetet och sitt arbete så här:

Gränsen mellan fint och fult, det är där jag befinner mig. Och där vill jag vara med Föremål. Som konstnär har jag alltid arbetat hantverksmässigt, på ett intuitivt sätt som drivs av upptäckarlust. Mina verk har ofta en funktion, de är ett slags vardagsföremål som överraskar, säger Per B Sundberg.

Svampvasen gick åt fort imorse på det Ikeavaruhus jag besökte. Av Per B Sundberg. (Foto Ikea)

Med verksamhet både här hemma och utomlands är hans arbete alltid uttrycksfullt, spännande, ofta maxat, roligt och burleskt.

Kollektionen innehåller också kalejdosopiska mönster på textilier. (Foto Ikea)

Kollektionen Föremål har inspiration från folkkonsten och baserar sig framförallt i textilierna och mönstren på kalejdoskopets upprepningar och mönstringar.

Morgonens kö på Ikea Kungens Kurva i Stockholm. Till slut fick vi alla handla, men stora delar av kollektionen gick på under halvtimmen.

The post Föremål av Per B Sundberg för Ikea appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Med endast ett par dagar kvar nu är det hög tid för dig som är ung formgivare att söka Ung Svensk Form inför nästa år. Ung Svensk Form är en årlig designutmärkelse och utställning som vänder sig till dig som är verksam i Sverige eller är svensk medborgare verksamma ute i världen. Du behöver vara född 1982 eller senare.

En av förra årets utvalda i Ung Svensk Form 2018, Emma Brålander. Tävlingen är öppen att söka ytterligare några dagar. (Foto Erika Kindblad)

Alla områden inom design och formgivning välkomnas: grafisk design, produktdesign, arkitektur, inrednings- och utställningsarkitektur, möbler, konsthantverk, armatur, glas, keramik, metall, textil, mode, foto, rörlig bild, webb och multimedia är vad som nämns från arrangörerna.

Sophie Hardy, Object of Value: Spånig caesarpall i allmogestil. Här möter ‘Jag, Claudius’ Selma Lagerlöf i Värmland – det som förr var en korg har nämligen blivit en kejserlig pall. Vi ser ett nytt och materialsnålt sätt att använda spånslöjdsteknik som kan stå sig starkt i samtiden och kanske även möjliggöra stora volymer. (Foto Ung Svensk Form)

Ung Svensk Form är en bra plattform som tar dig runt om i landet och ibland också ut i världen utifrån den utställning som sätts samman av de vinnare som utses. Förutom detta kan du också få motta Folkhems stipendium som är på 100 000 kronor, eller få ett arbetsstipendium hos Ikea.

Utmärkelsen är jurybedömd – och som sagt – du behöver skynda för att ansöka! Sista ansökningsdag är nu på fredag, 14 september. Mer information om hur du söker finns här.

Arbetet i inläggets topp är gjort av Josefine Gennert Jakobsson.

The post Ung Svensk Form 2019 – sista ansökningsdag på fredag! appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Förra veckan utsågs Uppsalabaserade Kaleido sin konsthantverksstipendiat – årets stipendium går till Anna Ting Möller, som gick ut Konstfack i våras och hade en av de allra mest drabbande verken i utställningen. Jag blev riktigt glad över att hon är vald som stipendiat då det är ett så intressant och spännande fält som hon utforskar.

Kaleido ger sitt stipendium till Anna Ting Möller eftersom hennes arbete får oss att tänkta till kring kropp, materialitet och konsumtion, som de skriver i sin motivering.

Anna Ting Möller är årets Kaleidostipendiat. Här är verket The Baby Bucha Project, celluosabaserat material från en kumbuchakultur. (Foto Amanda Nilsson)

Anna Ting Möller är textilkonstnär och hennes verk heter The Baby Bucha Project. Hon har använt sig av kombucha, vilket alltså är fermenterat te, som innehåller bakterier som under jäsningsprocessen bryter ner socker och producerar cellulosa, där mikroorganismerna klamrar sig fast och bildar en tjock hudliknande hinna, läser jag på. En hel del dricker kombuchan, men Anna Ting Möller använder den istället som en textil, som hon syr ihop eller draperar och det är den textilliknande huden vi ser i hennes färdiga verk. Eller färdiga och färdiga, produkten lever ju på ett sätt, så verket andas eller förändras – vilket jag tycker är så oerhört spännande.

I hennes arbete vill hon ställa frågor om kropp och identitet och här handlar det också om de material hon använder och hur vi tillskansar oss dem:  I Anna Ting Möllers verk är kombuchan både motbjudande och inbjudande, och hon får oss att associera till såväl kropp och materialitet som konsumtion, skriver Kaleido och låter Anna Ting Möller själv berätta:

Precis som människor är mina verk helt beroende av näring. Jag ser en tydlig symbolik i att kombuchan behöver te och socker, alltså klassiska koloniala varor. Hur hittar vi i dagens postkoloniala samhälle vägar att förstå och ifrågasätta de privilegier och samhällsstrukturer som råder?

Här, detalj av verket The Baby Bucha Project av Anna Ting Möller, celluosabaserat material från en kumbuchakultur. (Foto Amanda Nilsson)

Kaleidos stipendiat utses vid den här tiden varje år och i utmärkelsen ingår en utställningsperiod i mars året därpå, 2019 visas Anna Ting Möllers utställning 9-31 mars. Stipendiet har delats ut sedan 2002 och jag har följt stipendiet under lång tid – här finns ofta guldkorn och framtida stjärnor att upptäcka. Berättigade att söka är alla som avslutat en högskoleutbildning i konst, konsthantverk eller design för högst tre år sedan. Förra årets stipendiat var Mari Sjövall Anari (keramik) och året innan dess var det Vega Määttä Siltberg (textil).

The post Anna Ting Möller är Kaleidos nya stipendiat appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Föreningen för Svensk Hemslöjds stipendiat Årets förnyare 2018 är nu utvald! Jag sitter ju med i föreningens styrelse och har arbetat med stipendiet under våren tillsammans med min styrelsekollega Åsa Kax. Superroligt och svårt var uppdraget att välja, då det kommit in så många kreativa och talangfulla ansökningar, men vi är stolta och glada över att presentera Jennie Adén som vår första stipendiat.

Jennie Adén gick ut Beckmans formlinje i våras och presenterade då sin kollektion Down to Earth, där hon skapat produkter inom en mils radie i trakten kring Sölje i Värmland, en plats hon har koppling till. Ur kollektionen har vi valt att lyfta hennes arbete i svamp.

Hela Jennie Adéns kollektion heter Down to Earth med föremål gjorda i naturmaterial från ett avgränsat område, men här har vi valt att fokusera på de magiska askarna gjorda i ticka, här ses de i mitten av bilden. (Foto Jennie Adén)

Vi är stolta att presentera vår första stipendiat i Årets förnyare 2018 med följande motivering:

Hon gräver där hon står, Årets förnyare 2018. Jennie Adén är en intressant förnyare som utgått från de material hon har i sin direkta omgivning. Hon har tagit sig an materialet utifrån dess förutsättningar och skapat något nytt. Massa från björkticka, fnöskticka och klibbticka har pressats mot formar och givit en ny produkt. Dessa askar står för hållbarhet och förnyelse i en intressant kombination och därmed är vi stolta över att dela ut vår utmärkelse till ett kraftfullt och tydligt koncept, tillika nyfiket och vackert utfört i sin produktion.

Så här ser hon ut, Årets förnyare 2018! Jennie Adén är Föreningen för Svensk Hemslöjds nya stipendiat. Kom och var med oss när vi delar ut priset, 10 oktober på Svensk Hemslöjd!. (foto Jennie Adén)

Vi delar ut stipendiet nästa onsdag, 10 oktober på Svensk Hemslöjd 18.00 – kom och var med! Träffa Jennie och ta även del av de fem (!) hedersomnämnanden som vi också utsett, flera av dem är också på plats i butiken. (OSA gärna: stipendium@svenskhemslojd.org) Jag och Åsa håller i kvällen, och vi för bland annat ett samtal med Jennie om hennes arbete.

Vi delar också ut inte mindre än fem (!) hedersomnämnanden och de går till:  Malou Larssons Björkkopp, till Olof Davidssons svarvade urnor i körsbärsträ, till Lina Niklasson och henens handstickade tröjor och till Hannes Åström för sin pall Trifilus. Butikens val går till Jennie Jakobsson och hennes ryamatta Purrurr.

I stipendiet ingår det 5 000 kronor, ett mentorskap och en utställningsplats i butiken. Vi öppnar utställningen i och med stipendieutdelningen och Jennie Adéns svampaskar går att se tillsammans med hedersomnämnandena fram till 16 oktober om du inte har möjlighet att vara med oss på utdelningskvällen.

The post Jennie Adén är Årets förnyare 2018! appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Jag har haft en så rolig och engagerande mejlväxling med silversmeden och folkkonstnären Karin Ferner på sistone. Hon är aktuell med en ny utställning! Jamenvisst, så himla spännande! Denna gång finns hennes arbeten att se i Skåne, på Hemslöjden i Landskrona och öppningen sker till helgen.

Utställningen Maxad grannlåt, av Karin Ferner, öppnar på Hemslöjden i Skåne till helgen – kolla in och var med om du kan! (Foto Karin Ferner)

Utställningen kallar Karin för Maxad grannlåt och hon har låtit just grannlåten varit ledord berättar hon:
– Grannlåt översätts med prål, flärd, bjäfs, krimskrams, lulllull,  prydnad, dingeldangel, tingeltangel, nipper, utsmyckning, krusidull, blingbling och glitter. Det har varit min inriktning under arbetet med utställningen. Det har varit jättekul!

Collage av Karin Ferner, verket heter Skånsk mobil och finns att se i Landskrona till helgen. (Foto Karin Ferner)

Och det syns ju verkligen – dels att hon inspirerats av grannlåten (det är ett av svenskans vackraste ord tycker jag) dels att hon haft väldigt roligt när hon arbetat. Vi har diskuterat hennes arbetsmetoder och framförallt kanske också slöjdens och folkkonstens metoder. Jag frågade henne om hennes relation till återbruk.
– Återbruket är min palett och mitt redskap. Till och med silvret smälts om och återbrukas. Så har man alltid gjort med ädla metaller. Collage som jag just nu ägnar mig lite åt råkar ju också vara ett slags återbruk.

En tung skapelse, ett snörliv i mässingsknappar. Verket av Karin Ferner heter Knappliv eller Kvinnlig rustning. (Foto Ingela Sannesjö)

Karin Ferner har varit verksam silversmed ett helt yrkesliv. Sedan förra året är hon pensionär, jag träffade henne på Svensk Hemslöjd senast där hon hade en uttrycksfull och rolig utställning. Vi pratade då om att hon som just nybliven pensionär kunnat ta fram andra uttryck och idéer, göra större objekt och utforska andra delar av sitt konstnärskap, utan att behöva ta format och säljbarhet i beräkning på samma sätt som tidigare. Det gav henne större frihet tyckte hon.

Sydsvensk ängel, inspirerad av det sydsvenska bonadsmåleriet, av Karin Ferner. (Foto Karin Ferner)

Att trappa ner eller göra andra saker var inte på något vis aktuellt, vilket förstås gör mig glad. Hon har kvar sitt engagemang helt uppenbart. Jag frågar henne hur hon själv skulle beskriva sin drivkraft:

– Det som driver mig är alltid nyfikenheten. Jag vill veta om saker och ting går att göra och bli som jag tänkt. Jag vill i grund och botten berätta om vad jag sett och uppfattat. Det fungerar nog som för en landskapsmålare, men mitt landskap är kulturarvet och folkkonsten. Så jag berättar vad jag sett och jag gör det med nutida förutsättningar. Det är en oändlig källa för mig att ösa ur och det är min plattform som jag kastar mig ut från.

Jag slås ofta av hur komplexa Karins arbeten är i sin uppbyggnad. Hur viktigt det är att olika material matchas, blandas, spelar med och mot varandra. Och hur det förstärker intrycken och verken uttryck. Jag påminns om en annan grannlåtens uttolkare, Tor Cederman, som ofta nämner vikten av blandning i material och stoff för att få fram maximal effekt. Bara fina saker jämte varandra blir platt, det behövs något oväntat, något kittlande eller till och med något fult för att det fina ska skina.

Snöbollsbrud med kottekrona – maxade material dramatiskt och elegant mixade av Karin Ferner. (Foto Karin Ferner)

Och så är det ju med Karin Ferners arbete också. Hon arbetar med folkkonstens allra mest breda palett och tillåter sig experiment och maxat överdåd.  Jag frågar henne hur hon själv ser på sitt arbete utifrån tekniker och material, jag är nyfiken på hennes skapelseprocess.

Här en kurbits och en krage, av Karin Ferner. Den senare inspirerad av de gamla klackmattorna, som ju byggde på totalt återbruk. (Foto Karin Ferner)

Och en annan sak jag är nyfiken på, folkkonstens förespråkare som jag är, och även med en förkärlek till just folkbildning och kunskapsöverföring. Hur viktigt är dessa frågor för Karin Ferner? Att vara med och föra folkkonsten vidare, eller att vara en förespråkare för dess fortlevnad:
– Jag är nog mer en konstnär  och berättare än en som lyfter fram tekniker och återbruk som sådant. Jag är förtrogen med en del tekniker och sånt men jag tänker inte specifikt  på  dem, mera på färg , form och  utförande. Det  jag möjligen vill lyfta från folkkonsten är det fantastiska, det galna, det överdådiga, det roliga och oväntade.

Som skapelsen Knappliv eller Kvinnlig rustning exempelvis. Det består av ett snörliv fyllt med mässingsknappar som det tagit ett par år att samla, “från Dalarnas alla loppisar” beskriver Karin det. Lustfyllt och maxat maxat är bara förnamnet.

En tung skapelse, ett snörliv i mässingsknappar. Verket av Karin Ferner heter Knappliv eller Kvinnlig rustning. (Foto Karin Ferner)

I den nya utställningen har hon just det oväntade och överdådiga för ögongen. “Ska du göra något nytt kan du lika gärna tillta bakåt!” är ett citat som också följer med henne in i arbetet och det har fått hänga med som förklaring i beskrivningen av Maxad grannlåt:

Karin Ferner nytolkar tradition, känsla och skönhet. En utställning med återanvändning av färg, form och material och en hyllning till prål, flärd och glädje.

Gult är inte fult, verk av Karin Ferner. (Foto Karin Ferner)

Att ha platsen, intresset och gemenskapen i görandet är bra förutsättningar. Men ibland är det bra att ha en supporterklubb också – så här avslutar Karin:
– Jag berättade för sonen Olle att jag just ”råkat” köpa min 45:e  provdocka på en auktion i Borlänge. Då svarade han: ”Hahaha grattis! Du är galen på det där bra sättet!”  Min familj är min supporterklubb.

Collage, Hundtricket. Visas också i Landskrona i Karin Ferners utställning. (Foto Karin Ferner)

Så, ta dig till Landskrona och till Hemslöjden i helgen om du har möjlighet, då Karin Ferners utställning Maxad grannlåt öppnar. Här visar hon både objekt och silversmycken, till stora delar nygjorda verk. En del är återanvändning av tidigare grejor i nya konstellationer, som hon beskriver det. Men alla silversmycken är nya. Utställningen finns som sagt på Hemslöjden i Skåne. Vernissage redan på fredag på kulturnatten – då Karin också är med och inviger –  och ända fram till 10 november finns möjlighet att se Karin Ferners verk.

Sovsäck för litet barn. Collage och blandteknik av Karin Ferner.(Foto Karin Ferner)

Sist men inte minst – verket heter passande nog Rosenchock. Missa inte Karin Ferners utställning du som har möjlighet! (Foto Karin Ferner)

Och så lite bonus – i samband med Karins utställning i Stockholm förra året försökte jag ringa in hennes arbete och skrev då denna text för att sätta fingret på vad hennes uttryck är och varför det väcker så mycket lust, glädje och humor. Här ett försök iallafall:

Karin Ferner är en silversmed och konstnär som ständigt utforskar gränserna mellan konst, silversmide och folkkonst. Hon är verksam i Falun och hittar egensinniga samband mellan den traditionella folkkonsten och smyckekonsten. Hennes signum är ofta rosensjalens blomma, Leksandsbandet från folkdräkten, blandat med klassiska bonadsbroderier.Utan att låta sig begränsas i vad man får eller inte får göra tar sig Karin Ferner an kulturarvet på ett ​drabbande sätt. Hon är en av vår tids intressantaste tolkare av traditionell hemslöjd, på det sätt hon förvandlar sina objekt så de känns samtida och uppdaterade. Ofta provocerande eller engagerande, få är oberörda av Karin Ferners konstnärskap.

The post Med grannlåten som ledord i Karin Ferners nya utställning appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

I veckan som var hade jag lyxen att besöka det nästan alldeles färdigrenoverade Nationalmuseum – museet som har varit stängt och haft verksamhet utlokaliserad i över fem år. Nu öppnas portarna för allmänheten imorgon lördag – gå dit och titta du som har möjlighet! Här är ett nygammalt museum med fokus på praktiska funktionella lösningar i form av mycket mer ljus och fönster, hissar och rymd. Men förstås också en stor omsorg i de föremål och den konst som visas. Slående och som vi var många som kunde konstatera är den mängd verk som finns! Oj vad det plockats fram objekt ur samlingarna!

Själv hade jag fokus på restaurangen när jag besökte pressvisningen, eftersom jag ska skriva om allt det hantverk som skapats där i och med helt nya placeringen i huset och utseendet.

Den spektakulära glaskronan; NM& 001Chandelier av Monica Backström, Matti Klenell, Ludvig Löfgren, Simon Klenell, Stina Löfgren, Mattias Ståhlbom, Åsa Jungnelius, Katja Pettersson, Carina Seth Andersson, Mattias Ståhlbom. Tillverkad på The Glass Factory. (Foto Pia Ulin)

Därför blir det här ett inlägg som främst handlar om den delen av museet, speciellt eftersom jag tycker att fotografen Pia Ulin så fint fångat objekten i den här serien bilder. Här är det restauratör Fredrik Eriksson som driver själva restaurangen, och till detta “Stockholms nya vardagsrum” har en grupp om fem designers inom olika fält fått uppgiften att gestalta den 300 platser stora matsalen med alla möbler och produkter som behövs däri. Gruppen består av Matti Klenell som fick huvudansvaret för gestaltningen av restaurangen och till sin hjälp valde han TAF arkitekter, Stina Löfgren och Carina Seth Andersson.

Lampor, NM& 015 ”Mela” av Matti Klenell tillsammans med Ateljé Lyktan. (Foto Pia Ulin)

Besticken Epok NM&060 av Note Design tillsammans med Gense. (Foto Pia Ulin)

De har arbetat ihop som grupp med detta de senaste tre åren och tillsammans med en mängd inbjudna utövare har de skapat över 80 produkter och möbler till restaurangen. Kollektionen har de döpt till NM& – En ny samling. Produkterna har fått arkivnamn och numrering och går därför att spåra från NM&001 och så vidare.

Finfin stol med handvävt tyg: NM&036 Stolen Kavalett är fomgiven av Matti Klenell och producerad av Swedese. Tyget, 35 meter, är handvävt av Åsa Pärson och heter ”Molly Couture”. (Foto Pia Ulin)

Det är förstås ett gigantiskt projekt som engagerat handvävare, glasblåsare, keramiker, textilkonstnärer och konsthantverkare – över 30 utövare är inblandade i de olika produkterna. Och vilka produkter sen! Det är roligt att se samarbetet i den gigantiska glaskronan i taket som är tillverkad på The Glass Factory, det är spännande att se de 35 meter tyg som Åsa Pärson handvävt nu sitta på de fåtöljer som Matti Klenell tillsammans med Swedese skapat.

Tyget väven, av Stina Löfgren. NM&071 tillsammans med Klässbols linneväveri. (Foto Pia Ulin)

Vaserna NE&080 heter Kolonn och är gjorda av Carina Seth Andersson, tillsammans med Skruf. (Foto Pia Ulin)

Tillsammans har också gruppen formgivit den textil i ull som Klässbol producerat och som klär restaurangens bakfickas soffgrupp. Här finns också de rasande vackra rottingfåtöljerna formgivna av Mattias Ståhlbom (TAF) och Carina Seth Andersson.

Soffa med textil NM&071 gjord av varje medlem i projektgruppen, i fem delar. (Foto Pia Ulin)

Här har Pia Ulin alltså fångat produkter och miljöer i museet på ett vackert sätt och det är ungefär där jag lämnar själva Nationalmuseum för nu. Gå och upplev det nygamla museet själv, här är mycket ljusare än tidigare, vackrare och mycket mer färgstarkt.

Stolen NM&033 fotad i museets nya ljusgård. Formgiven av TAF arktitekter och producerad av Artek. (Foto Pia Ulin)

Bordsporslinet Sand, NM&062 av Carina Seth Andersson, för Stockholm Designhouse. (Foto Pia Ulin)

Ytterligare en mängd designsamarbeten och nya utställningar finns i huset – jag vill också slå ett slag för utformningen av biblioteket,  som öppnats upp och fått en vacker inredning av den begåvade Emma Olbers som också hon bjudit in en rad utövare att stå för utformningen tillsammans med henne. Jag har inte några lika strålande bilder därifrån, så du får gå dit och kolla in helt enkelt. Vackert var det iallafall!

The post Imorgon öppnar Nationamuseum igen! appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

För en tid sedan träffade jag på Eva Skärlund, hon visade sina i viss mån lågmälda smycken i en ganska i övrigt bullrig miljö. Jag är så glad över att jag hade möjligheten att prata med henne där och då, eftersom det hon kunde berätta om dessa guldklimpar till verk verkligen berörde.

Vi har pratats vidare via mejl och här kommer därför mer tankar från Eva och lite mer presentation av vad det var jag såg – smyckekonst som vacker upplevelse men också som tänkvärda inslag i en diskussion om pågående uppvärmning, miljöhot och omöjligheten i vårt sätt att leva. Och förstås om hållbarhet och resiliens. Hur skapar vi större motståndskraft?

Hur mycket håller naturen för? Den centrala frågan i Eva Skärlunds arbete kombinationen av naturmaterial och metall berör. (Foto Eva Skärlund)

Den centrala frågan som hon ställer sig är Hur mycket håller naturen för? Eva Skärlund avslutade sina studier på Slöjd, hantverk och formgivning vid Linköpings universitet i våras, och dessa smycken utgör hennes examensutställning. Det är fyra halssmycken, sju ringar och en brosch och metallen består av silver och gulddelar kombinerat med växtdelar. I förstone ser ögat bara smycket, eller kanske bara växtligheten, det dröjer en stund innan de två kopplas ihop, så var det iallafall för mig.

När kombinationen sätts ihop blir det ett så intressant resultat tycker jag. Detta är alltså smycken som egentligen inte går så bra att bära, men som istället bär på historier om förgänglighet, tankar om miljö och hållbarhet samt förstås – politik. Serien smycken blir en symbol för naturen, Eva säger så här:

• För mig framstår smyckena med växtdelarna som vackra och poetiska, men de går inte att bruka någon längre tid utan går snabbt sönder. I min värld blir de trasiga smyckena, eller tanken på vad som händer med smyckena om de används, ett slags symbolik för hur vi människor nyttjar naturen. 

Halsbandet i kottar är bärbart, men går sönder allteftersom. Det ingår i Eva Skärlunds arbete som ställer frågor om hur mycket naturen tål. (Foto Eva Skärlund)

I Eva Skärlunds arbete ser jag en så fin parallell till det lappande och lagande som exempelvis konstnären Hannah Streefkerk ägnar sig åt, eller Susanne Bauers broderade löv, omsorgen om naturen i kombination med det vackra hantverket – men som i sig ju egentligen bara påvisar det omöjliga i tilltaget. Att klä in eller rädda naturen eller som i Evas fall ta in det och bära det är bara ett kort ögonblick, blir inget mer än en sinnebild för något som är förgängligt.

I dessa smycken blir också kombinationen med metallen så symbolisk. Eva berättade att hon trots att ju hennes smycken är “värdelösa” utan kottarna eller löven, vinnlade hon sig att göra basen i smycket så välgjord som möjligt, också en symbolik i det tänker jag. Hon är silversmed och därmed behärskar hon förstås hantverket väl. Samtidigt verkar det just vara kopplingen till naturen som är det väsentliga i hennes detta arbete:

• Naturen har alltid varit en viktig del av mitt liv. Jag har tillbringat en stor del av min lediga tid vid havet och jag har växt upp med scoutrörelsen. På senare år har mina tankar tyvärr mest kretsat kring hur dåligt vår omgivning mår och den miljöförstöring som pågår. De här tankarna har följt mig i tidigare arbeten, och även den här gången utgår mitt projekt från mina tankar kring förhållandet mellan människa och miljö.

Insamlade element från naturen inkapslade i metall av Eva Skärlund. (Foto Eva Skärlund)

Reaktionerna på examensarbetet har varit positiva får jag veta, dels också eftersom det blev utvalt till Design Students Selected by Formex, som var den plats vi träffades. Eva är glad för uppmärksamheten men konstaterar också att hon paradoxalt fått en hel del tips på “förbättringar” av sina smycken:

• Jag har fått en del tips på hur jag kan ändra mina smycken för att få dem mer hållbara och för att de ska gå att använda, men användarvänlighet och konsumtion har ju inte varit mitt syfte i det här arbetet.

Skulle det fungera att laga verken? En fråga vi diskuterade när vi sågs, jag och Eva. Blir det samma verk då? (Foto Eva Skärlund)

Och det är ju det som är så himla spännande med dessa arbeten tycker jag! Att de som sagt ju inte går att att använda i någon högre utsträckning. Att vi får betrakta dem, drömma om dem och kanske också se den större bilden i hur vi skulle behöva ändra inställning till naturen. Jag frågade Eva vad som händer framöver, och hon har fullt upp – dels som adjunkt i formgivning på det program där hon utexaminerades i våras, Slöjd hantverk och formgivning. Dels går hon också masterutbildningen CRAFT! på Konstfack för tillfället.

• Jag hoppas kunna visa mina smycken i nya sammanhang och jag vill fortsätta arbeta medvetet och samhällsengagerat, säger hon om framtiden. 

Det ser jag verkligen fram emot! Följ Eva Skärlunds arbete du med, hon finns bland annat på instagram.

Naturens förgänglighet utforskad i smyckekonst, av Eva Skärlund. (Foto Eva Skärlund)

The post Eva Skärlund: Hur mycket håller naturen för? appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Om någon vecka delas Publishingpriset ut, en jurybedömd tävling för filmer, webbplatser, tidningar, tidskrifter och böcker, det är ett fristående pris som belönar god kommunikation producerad i Sverige, det har delats ut sedan i början av 90-talet. Eftersom jag arbetar mycket med kommunikation och journalistik är jag lite nördigt intresserad av området. Och det är därför extra roligt när mina specialintressen också kan förenas. Som i Cilla Ramneks bok Verkstäder, utgiven i våras av Natur&Kultur. Cillas bok är nominerad i kategorin Reportage/berättelser i bokform, och det är exakt vad boken Verkstäder innehåller.

Boken Verkstäder av Cilla Ramnek bjuder på fina möten och spännande kunskap om platser där hantverket lever, produceras och ibland – går i arv. Bokens bilder är tagna av Patric Johansson, här avfotograferade.

Cilla Ramnek har på sitt mycket finurliga sätt porträtterat elva verkstäder, där det görs saker för hand, manuellt, i liten skala och alltid mycket hantverksmannamässigt. Det är roligt att följa med henne till dessa ställen som på samma gång rymmer en massa historia och har samtida relevans i den verksamhet som ju alla har. Det är många generationers hantverkare med mycket kunskap som gått i arv på dessa stockholmsadresser.

Verkstäder är en bok för alla oss som är nyfikna på hur det ser ut när hantverk görs. Så här ser det exempelvis ut när Larsson Korgmakeri arbetar. (Foto Patric Johansson / avfotat av Kurbits)

Tryckeri, konstsmide, tapetserarare, skomakeri, möbelkonservator, korgmakare och blyfönsterspecialist är bara några av de expertområden och hantverk som finns representerade i boken, alla elva verkstäder är fint fångade i text av Cilla Ramnek och i bild av fotograf Patric Johansson. Boken bjuder på en rad fina möten och historia om inte bara produkterna som tillverkas, utan förstås också om människorna kring hantverket. Korgmakeriet exempelvis – i boken porträtteras korgmakare Erica Larsson, som för mig blev aktuell bara förra veckan när Nationalmuseum öppnade.

Larsson korgmakeri med Erica Larsson som fjärde generationens korgmakare har gjort rottingmöblerna i museets nya restaurang. I boken Verkstäder får jag veta mer om detta spännande familjeföretag och att Ericas farfar samarbetade med Josef Frank och att det också än idag är de som tillverkar Svenskt Tenns rottingmöbler.

Här finns en rad guldkorn och betraktelser, kunskap om verkstäderna i stort men också tankar som väcks om hantverkets betydelse. Vad händer med Brunells Konstsmide när Lars Brunell, som arbetat med detta i 40 år, går i pension? Tonen i boken hamnar dock knappast i skrämsel eller förfasan kring tappad hantverkskunskap, som lätt händer när en pratar om småskaliga hantverk och expertis kring smala yrken. Det är istället en öppen reflektion som finns som en sammanhållen tanke.

Boken Verkstäder andas istället nyfikenhet och passion för det som händerna åstadkommer, fascination för hur händerna ordnar för sig, maskiner som funnits i generationer, verktyg och arbetsrutiner som är välbeprövade och inoljade på allra bästa sätt.

Bild från Brunells konstsmide och den välorganiserade verkstad där Lars Brunell arbetat i 40 år. (Foto Patric Johansson / ur boken Kurbits)

Det är en fin läsning och ett ömsint dokument över några yrkeslivsöden och även kunskapsöverföring i så mening att vi alla genom boken nu kan ha större förståelse för vad som finns i källarvåningar, garagen, i gränder och på udda adresser runt om i Stockholm. Där det finns magiska  skyltar som säger något om fiskbetestillverkning, konstgjutereri, blyfönsterspecialistkunskap, möbelkonservatorskunnande eller vad som finns i en dekorateljé, allt stilfullt och nyfiket fångat av Cilla Ramnek.

Konstnären Cilla Ramnek har skrivit boken Verkstäder. (Foto Patric Johansson)

Så – allt detta blev återigen aktuellt på grund av Publishingpriset som jag alltså började inlägget med. Jag håller tummarna för den här boken, som alltså är utgiven av Natur och Kultur och den finns bland annat här. 

Cilla Ramnek skrev tidigare den här fantastiska boken, och kanske är du mer nyfiken på Cilla? Lyssna på mitt och Erikas samtal med henne i Görbart, en podd om handgjort skapande – ett fantastiskt möte med en lika skarp som inspirerande görarhjärna!

***
I det här inlägget finns det en länk till Bokus som rekommenderat inköpsställe av boken. Detta ingår i ett samarbete med Kurbits och det möjliggör att jag kan skriva fördjupade texter om nyutgivna böcker inom slöjd- och hantverksområdet. Innehållet är inte på något vis styrt av annat än mina tankar och åsikter om böckerna.

The post Verkstäder: ömsint om görandets vrår och människor appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Titta vilken vacker film! Just nu ställer den brittiska korpuskonstnären Adi Toch ut de mest magiska arbeten på LOD i Stockholm. Den pågående utställningen heter Shifting Space, men den här filmen hittade jag via hennes hemsida och beskriver nog mer ett förhållningssätt till hennes arbete, samtidigt som det också utgör ett ämne för en serie verk, se mer här. Kärl som viskar – så inspirerande!

Adi Toch, Whispering Vessels 2016 from Big Hair Films on Vimeo.

I Stockholm visar hon andra saker, Shifting Space innehåller fortfarande de mest magiska kärl, gjorda i metall. Varsamt med infärgningar och med former som överraskar tar Adi Toch sig an materialet, men också berättelsen.

Just nu visas dessa verk på LOD i Stockholm, i utställningen Shifting Space, av brittiska korpuskonstnären Adi Toch. Här är verket Vessels on Stilts, fantastiskt! (Foto Adi Toch)

Jag tänker att hennes arbete handlar mycket om just kommunikationen, utifrån det jag såg på filmen ovan, men jag blev glad när jag såg hur Adi Toch själv beskriver sitt arbete:

I kärl och behållare finns en inneboende kommunikation. De förmedlar en historia som berättar om att samla, rymma, lagra. De finns också i vårt dagliga liv, de formar vår uppfattning om inuti och utanför. Med början i en platt metall formar jag och tillverkar ihåliga former med mina verktyg. Genom texturerna i materialet, dess färgning och patinering, skapar jag ett unikt visuellt språk av metall.

Red sand bowl, av Adi Toch. (Foto Sussie Ahlburg)

Missa inte det samtal som äger rum på måndag 12 november på LOD, där Adi Toch är på plats och berättar mer om sitt arbetssätt. Hon är riktigt prisbelönt guldsmed och har under de senaste åren fått mycket stor uppmärksamhet för sina arbeten. Jag förstår till fullo varför, hennes objekt väcker så mycket spännande frågor och är i samma andetag så vansinnigt vackra bara som de är. Det är en kittlande kombination tycker jag. Håll koll på Adi Toch helt enkelt!

Objekt med patina. Arbete av Adi Toch, på LOD just nu. (Foto Adi Toch)

Hennes utställning Shifting Space går att se fram till 17 november, och platsen är alltså LOD på Kungsholmen i Stockholm. På LOD försju silver- och guldsmeder som delar verkstad, butik och galleri. Här händer mycket intressant!

Adi Toch besöker Stockholm den 12 november, lyssna på henne berätta om sitt arbete då om du har möjlighet. På LOD. (Foto Adi Toch)

The post Shifting Space med Adi Toch på LOD appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Nu har de glittrat och glimmat en vecka ungefär, de fantastiska julkrubborna från Krakow. Utställda på Hallwylska museet i Stockholm visar de i sin prakt den kreativitet och hängivenhet som är så typisk för detta hantverksområde i stort.

På Hallwylska i Stockholm visas just nu 40-talet julkrubbor från Krakow, alla gjorda för hand med hjälp av enkla material och en gigantisk dos kreativitet och hantverksskicklighet. (Foto Kurbits)

Traditionen med att bygga julkrubbor i det material en har hemma – plywood, staniol och vackra papper – är fantastisk tycker jag, här så vansinnigt elegant och engagerat utfört, så som ju en omtyckt tradition kan göra. Jag var på pressvisning inför öppningen av utställningen och hade turen att få veta en hel del inte bara om dessa krubbor, utan historien bakom dem. Berättade gjorde Anna Glowacki, producent för utställningen Krakows krubbor på Hallwylska museet.

Hon berättade bland annat att den tävling som genererat dessa och många fler krubbor genom åren arrangeras av Historiska museet i Krakow och har gjorts så sedan 1937. Första torsdagen i december är det läge att ta sin egenbyggda krubba till torget i Krakow för att där bli bedömd att vara med i tävlan eller ej. En jury väljer ut årets bidrag och sedemera visas de som julutställning varje år, i snitt deltar 160-180 tävlanden årligen, imponerande. Och tävlingen är öppen för alla som vill delta, ska också sägas, fint eller hur? Tävlingsbidragen bedöms utifrån kriterier som arkitektur, färgsättning, krubbans figurer och dess traditionstrogenhet.

Varje år lämnas 160-180 krubbor in till Historiska museet i Krakow första torsdagen i december. Hemmabyggarna hoppas då på att få en plats i den årliga julutställningen som är mycket populär bland Krakowborna. Inlånet av dessa krubbor kommer från Historiska museet just, och det är verkligen något extra att se! (Foto Kurbits)

Men jag fick också veta att själva traditionen med krubborna har anor från medeltiden och var ursprungligen något som byggdes till julspelen inom kyrkan. Då med handtag på sidorna för att kunna flyttas, samt i ett hyfsat bärbart material. Julkrubborna har också sedan start haft en urban berättelse, inramningen hämtar inspiration från stadens många kyrkor, torn, spiror och rika arkitektur. Inget naturromantiskt stall här inte. Dock har det förstås utvecklats ett rikt bild- och symbolspråk inom krubborna, där både profana och religiösa symboler och berättelser finns representerade. För den som kan sin Krakow-historia finns här mycket sägner och symboler att känna igen.

Trumpetaren som fick en pil genom halsen och slutade mitt i en ton är exempelvis återkommande i många krubbors berättelse, ett signum för Krakow. Anna Glowacki säger så här:

En traditionell Krakowkrubba innehåller alltid både en religiös och profan scen. De arkitektoniska motiv som är vanligast förekommande föreställer Mariakyrkans torn, det gotiska försvarsverket Barbakan, Florianporten och Sigismundkapellet. På första våningen syns oftast Den heliga familjen med Jesusbarnet. Krubbtillverkarna väver också ofta in karaktärer från Krakows egna sägner, bland annat drottning Wanda, Waweldraken och den berömda figuren Lajkonik.

Välfyllda rum berättar om mode i dessa krubbor, då traditionen att göra dem för utställning har pågått sedan 1937 finns gott om möjlighet att jämföra stilar. Mer och mer mekanik och belysning har det exempelvis blivit över åren. (Foto Kurbits)

Utställningen här i Stockholm består av en handfull rum fyllda med vansinnigt vackra krubbor, alla med sina historier och också placerade i en kronologi – för givetvis finns det mode också inom detta utövande, fick vi veta av den kunniga Anna Glowacki. På ett ställe såg jag en hög staniolpapper skymta, det som var vanligt godis under 1970-talet, jag tänker att det är en polsk motsvarigheten till Twistpåsens fina glanspapper som iallafall jag sparade på när jag var barn som jag såg. Utställningen innehåller en massa roliga och intressanta fakta förstås.

Men ungefär samma upplägg innehållsmässigt består dock – ett religiöst motiv och profana berättelser finns ofta med. Gärna i en satt ordning i krubbans olika våningar. (Foto Kurbits)

Jag visste exempelvis inte att det i slutet av 1800-talet i Krakow skapades ett nytt skrå för just krubbtillverkare, det var utövare inom bygg- och murarmästarföreningen i Krakow som under vinterhalvåret hade mindre arbete och därmed kunde ägna sig åt detta. De kom att utveckla det vi idag kallar Krakowkrubban, den som alltså invånare i staden fortfarande tävlar om varje år.

Vanligt är mekanik och ljus, denna krubba hade båda med råge – detta makalösa exemplar tog byggaren Maciej Moszew 3 000 timmar att bygga, den är gjord förra året. (Foto Erik Lernestål/Hallwylska)

Krubborna utgör en unik hantverkstradition och symboliserar en kreativ värld där allt är tillåtet – sagolik stilblandning, skaparglädje och fantastisk arkitektur samsas med julstämning och tradition. En värld av gör det själv i kombination till riktigt galet fantastisk förmåga till den egna tilltron i att bygga magiska låtsasslott, det ena mer avancerat än det andra. Speciellt är också att krubborna har både mekanik och belysning.

Också folkdräkter är vanliga som motiv i julkrubbesammanhang i Krakow. Här syns också dimensionen på krubborna. Denna tillhör en av de största i utställningen. (Foto Kurbits)

Julkrubborna från Krakow tillhör en unik hantverkstradition i Polen som har anor från medeltiden.De symboliserar en värld av höga tornspiror, lökformade kupoler, guldglittrande tinnar, genombrutna fönster, trappor och smala kolonner i purpur och turkos. Allt i en sagolik stilblandning, skaparglädje och fantastisk arkitektur.Krubbornas utformning är inspirerad av världsarvsstaden Krakows kyrkor och andra historiska byggnader. Så, gå och se utställningen Krakows krubbor – en glittrande julutställning, den pågår fram till 27 januari. Mer information här!

(Detaljbilderna utan bildtext i inlägget är fotade av Hallwylska museet och Erik Lernestål)

The post Se Krakows krubbor – en glittrande julutställning! appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Med förra veckans tillkännagivande om att årets julklapp är det återvunna plagget har kartan för årets julmarknader blivit extra intressant. Vi behöver prata om och reflektera kring hur vi ska handskas med julens klappar i relation till konsumtion och ändliga resurser, många är vi som gillar julen med dess traditioner och att ställa om till en mer hållbar högtid är inte bara nödvändigt, det kan också vara kreativt, tidssparande och roligt. Här är exempelvis ett antal tips från Naturskyddsföreningen på temat julstämning och klappar, där de bland annat lyfter det hemmagjorda och återvunna.

Att fixa inför julen är också något som flera event i december handlar om; att samlas och gemensamt göra julens klappar likaså. I Malmö hålls Fixa julen-veckan, där du kan vara med och skapa en hållbar jul exempelvis. Läs här >>

Atelier n+n, på À la Londons julmarknad i Borås 8 december. (Foto À la London)

Traditionsenligt här på Kurbits brukar jag lyfta julmarknader som ett alternativ till iallafall det masstillverkade. Att stödja en enskild hantverkare och därmed också köpa unika och ofta lokalt producerade julklappar är något jag tror är gynnsamt. Därför drar vi här igång årets julmarknadslista, med nytt komplement på också julfix-arrangemang – har du tips på en julmarknad eller ett göra eller fixa julklappar-event du tycker ska vara med här?

Mejla mig på frida@kurbits.nu så fyller jag på.

• Julöppna ateljéer i Gustavsberg, Stockholm 1 december
• Julmarknad på HDK, Göteborg, 30 november – 2 december
• Julmarknad för design och konsthantverk, Röda Sten, Göteborg 30 november – 2 december
• Boksöders julbasar, Stockholm, 5 december
• Handarbetets Vänners julmarknad, Stockholm, 1-2 december
• Konstfacks julmarknad, Stockholm, 1-2 decmber
• Beckmans julmarknad, Stockholm, 8-9 december
• À la London designmarknad, Borås, 8 december
• Jul hos Kaleido, Uppsala tom 5 januari
• Hantverkshelg på Fritidsagenturen, Göteborg,  7-9 december
• Julmarknad på Karby Gård, Täby Kulturcentrum, Stockholm 1-16 december, lördagar och söndagar

• Kapsylens julmarknad, Stockholm, 1:a, 2:a, 3:e advent lördag och söndag
• Julmarknad på Murberget, Härnösand 16 december
• À la London på Mini Market, Göteborg, 15-16 december
• Julmarknad på Zoo, Stockholm 1 december
• Julens invigning, Nordiska museet, Stockholm 2 december – 14 januari
• Julmarknad på Jamtli, Östersund 7-9 december
• Jul på Fredriksdal,  Helsingborg, 7-9 december
• Batikhäxans julmarknad, Stockholm 15 december

Hantverkshelg på Fritidsagenturen i Göteborg, 7-9 december. (Foto Fritidsagenturen)

The post Julmarknad och hantverkshelg har vi allihopa allihopa allihopa appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.