I helgen öppnade vandringsutställningen  Romska smycken – Hantverk, tradition och ett sätt att leva på Regionmuseet Kristianstad. Här finns de fåtal romska smycken och ceremoniella föremål som finns kvar i Sverige idag och den historia som finns att berätta om dem, det är en kulturhistorisk skatt som nästintill gått förlorad idag. Utställningen belyser de svenska romernas hantverksskicklighet och känsla för metaller, här finns allt från enklare vardagsföremål till de vackraste smycken i guld och silver.

Armband som ingår i den i utställningen Romska smycken – hantverk, tradition och ett sätt att leva, på Regionmuseet Kristianstad. (Foto Torkel Edenborg)

Traditionellt var denna kunskap livsviktig för de svenska romerna, många var de svenskar som blev beroende av dessa kunskaper inom förtenning och smide, vilket alltså belyses i utställningen Romska smycken – hantverk, tradition och ett sätt att leva. Så här skriver museet utifrån området och den pågående utställningen – frågor som är viktiga att lyfta tycker jag:

Guldhänge i den utställning som visar på den romska hantverkstraditionen. På Regionmuseet i Kristianstad fram till februari. (Foto Torkel Edenborg)

När den framstående romska silversmeden Rosa Taikon gick bort 2017 fanns det ingen som kunde ta över yrket efter henne. Men traditionen att romska män ritar och designar de smycken som kvinnorna i familjen bär är fortfarande levande. Numera lämnas dock själva tillverkningen bort till utvalda guldsmeder. Kan det romska hantverket levandegöras igen och kan ungdomar inspireras till att vilja utbilda sig och föra arvet efter Rosa Taikon vidare in i framtiden?

I utställningen finns berättelser om de romska föremålen liksom utställda föremål, bland annat inlånade från Hälsinglands museum och Pantbanken Stockholm, samt en alldeles nyutgiven bok med samma namn som utställningen, skriven av Åsa Nilsson och Erland Kaldaras.

Romska föremål och berättelser om hantverksskickligheten synliggörs i vandringsutställningen om romska smycken och hantverket därikring. Just nu i Kristianstad. (Foto Torkel Edenborg)

Utställningen Romska smycken – hantverk, tradition (läs mer här!) och ett sätt att leva finns att se i Kristianstad till och med början av februari.

Guldsmycke som visas i Romska smycken – hantverk, tradition och ett sätt att leva. (Foto Torkel Edenborg)

The post Romska smycken – hantverk, tradition och ett sätt att leva appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Alltså, det verkar vara något rent magiskt på gång hos Nutida Svenskt Silver just nu – kolla in dessa fantastiska bilder, installationer, objekt och smycken! Silversmederna i galleriet har bjudit in och låtit sig inspireras av den alltid så inspirerande Bea Szenfeld, och då är det sån här magi som uppkommer. De två materialen möts fantastiskt fint, eller hur?

Julutställningen på Nutida Svenskt Silver är inspirerad av Bea Szenfeldts arbete i papper. Här smälter materialen samman på ett fantastiskt sätt, eller hur? (Foto Nutida Svenskt Silver)

Jag vill mest tipsa om detta vackra, som här på bild, eller på plats om du har vägarna förbi. Utställningen pågår till 28 december. Kolla in!

Nutida Svenskt Silver visar en rad vackra produkter, objekt och smycken inför julen. Här en skål av Olle Olls exempelvis. (Foto Nutida Svenskt Silver)

Extra mycket magi på Nutida Svenskt Silver just nu alltså! (Foto Nutida Svenskt Silver)

Vackra skedar utförda av galleriets medlemmar – detta och mycket annat vackert i butiken just nu! (Foto Nutida Svenskt Silver)

Halsband av Niklas Ejve, just nu på Nutida Svenskt Silver. (Foto Nutida Svenskt Silver)

Bokmärke av Ingrid Bärndal. (Foto Nutida Svenskt Silver)

The post Silvrig julmagi på Nutida Svenskt Silver appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

2018 är till ända och det är dags att summera och kanske också reflektera. Så som traditionen bjuder kommer här Kurbits nyårskrönika, där händelser kring bloggen sammanfattas. Jag har skrivit 75 inlägg på bloggen under året och precis som vanligt är det roligt, lustfyllt och viktigt att få skriva om dessa ämnen.

Jag brinner för området och tycker att det är viktigt att få bidra med en röst i branschen. Dock är detta också det tionde året som bloggen nu funnits – jag startade i februari 2008 – och jag ska ärligen säga att en hel del tankar har ägnats åt bloggens framtid.

Verket gjort av Kajsa Lindberg och jag såg det på smyckekonsttriennalen på Gustavsberg tidigare i år. (Foto Kurbits)

Detta är ett helt ideellt projekt som jag inte tjänar några pengar på. Det gör det tyvärr allt mer tungrott i min frilanstillvaro, så tankar kring vad bloggen är och framförallt skulle kunna vara med mer finansiella muskler är allt oftare aktuella. Jag tror ju att det går att göra så mycket mer inom området! Frustrerande ofta hamnar jag i ett läge där bloggen får stå tillbaka för arvoderade jobb, så som det ju är just i en frilanstillvaro. Så – har du samarbeten eller tankar kring hur Kurbits skulle kunna växla upp i framtiden är jag nyfiken på att höra mer!

Med det sagt, det har ju ändå tillkommit ytterligare 75 inlägg till bloggens övriga 1 575 inlägg under året. Här är några av de områden jag tycker inläggen rört sig inom under det år som gått.

Gemensamhetsverk – tillsammans gör vi bäst

Jag driver ju Gerillaslöjdsfestivalen tillsammans med min kollega Maria Yvell, och vi har under det senaste året pratat mycket om just styrkan i gemensamhetsverken och återkommit mycket om just hur vi tillsammans gör bäst. Att vara en del i en större helhet är något vi generellt längtar efter på många sätt just nu, det ser vi inte minst i just mängden av arrangemang inom hantverksgemenskapen som poppar upp.

Året började med avslut och redovisning av Hemslöjden i Skånes ambitösa projekt #delavantar, (läs mitt inlägg här) exempelvis, det var många i landet som var engagerade i detta! Ett roligt och viktigt bevis på att vi tillsammans kan göra så mycket mer. Utställningens nära tvåhundra vantar visades upp från söder till norr och engagerade därmed stickare från hela landet. 

Vanten En tager vad en haver av Marie Wetterstrand, i projektet #delavantar. (Foto Hemslöjden Skåne)

Vi inom gerillaslöjdsrörelsen kunde under året också använda oss av varandra för att i detta fallet hitta kraft kring ett svårt ämne – inför internationella kvinnodagen samlades nätverket kring en gemensam #metoo-taggning i Stockholm, så här blev den stunden >>.

Stark, mäktig, viktig och fin. Jag är så glad över att detta är något jag får vara en del av.

Jag hade också möjlighet att beskriva detta mer ingående i tidningen Syre, läs min artikel här. 

Dagen efter riksdagsvalet presenterade vi också vårt nya och pågående projekt #fantasintillmakten, där vi vill medverka till ett vänligare och mer inkluderande politiskt klimat, med vår önskematta gjord av garnbollar. Varje boll symboliserar en röst och vi vill med den ingjuta mer hopp och mod till våra politiker att fatta mer fantasifulla och modiga beslut. Var med oss under 2019, då mattan ska bli färdig! Så här gör du.

Gerillaslöjdsfestivalen hade också möjlighet att åka på besök till Norrköping under året, där vi och träffade kvinnonätverket Hemma i år, ett fantastiskt fint möte med detta gemensamhetsverk – kolla in Lavvu!

Ytterligare projekt som gått i gemensamhetsverkets tecken har drivits av Lm, Yolours, valdagens #filtfördemokrati och nu i inför julen, projektet #mångfaldsgran, se här. Fint år för hantverkets sätt att föra samman folk helt enkelt!

Inom området hantverksaktivism generellt har jag också under året läst och skrivit om två böcker på temat, craftivisten Sarah Corbetts bok The art of gentle protest kom ut under slutet av 2017 och därmed började året i den vänliga protestens tecken, här är mina tankar om ämnet.

Ytterligare en förespråkare för den givmilda och vänliga protesten är australiensiska Sayraphim Lothian, vars bok Guerilla kindness and other acts of creative resistance kom ut under året – en rolig och kreativ bok om olika sätt att göra motstånd, kolla in!

Hantverkets relevans

Året har erbjudit en mängd utställningar, projekt, evenemang och examensutställningar med nya tankar och innerbörder för hantverkets relevans. Jag tycker att det varit ett bra år för det handgjorda utifrån just hantverkets förmåga att tolka sin samtid och framförallt göra sig hörd i den tid vi lever. Jag tycker att bilden i inläggets topp beskriver detta så bra, broderiet är gjort av Mikaela Bergquist till sommarens utställning 100 folk, på Hemslöjden i Östergötland, se här. 

Ibland tenderar ju det handgjorda att fastna endast i teknik och material eller historia, i år upplever jag att diskussionerna kring samtiden funnits med på en rad relevanta sätt. Ofta exempelvis genom nya samarbeten eller tillfälliga projekt. Katarina Evans uppmärksammade exempelvis konstsömnadsyrket genom att bjuda in ett antal utövare från andra områden att skapa verk tillsammans med henne på Fiberspace gallery i Stockholm i mars, se här. 

Och även kombinationen väv och glas kändes ny och spännande i den gemensamma utställningen Tête-à-Tête med Josefin Gäfvert och Åsa Jugnelius på Olseröds konsthall i Skåne. Relevant i vår samtid.

Jag hade möjlighet att ägna en hel del tid åt examensutställningarna i år, vilket var givande, bland annat såg jag Anna Ting Möllers arbete, som också senare i år kom att bli Kaleidos nya stipendiat, se här. Spännande och relevant utifrån utforskandet av nya material och sätt att framställa dem. Något som också Jennie Adén från Beckmans var inne på, bland annat med sina askar i ticka.

Jennie Adén, som jag träffade som examensstudent från Beckmans, och senare under året blev Årets förnyare, när Föreningen för Svensk Hemslöjd delade ut sitt nyinstiftade stipendium. Här är jag ju verkligen partisk, då jag dels varit engagerad i styrelsen i föreningen i en massa år vid det här laget, dels varit med och drivit igenom det nya stipendiet, men oj vad roligt det har varit att få vara med i detta arbete!

I maj kunde jag också ta del av den mycket ambitiösa och turnerande smyckekonstutställningen på Gustavsbergs konsthall, se här!, där jag blev tagen av hur formspråket, konstnärligheten och uttrycket i smyckeområdet blivit så samtida och återigen – relevant. Att som utövare tolka sin samtid i ett smycke är något som inte alls är främmande 2018. Roligt!

Ytterligare en utställning där hantverket fick spela en riktigt relevant roll och som jag minns från året var Understory, en av Designgalleriets sista utställningar. Stefan Nilsson som drivit galleriet i mer än tio år valde att driva galleriet vidare i ny tappning och form under året och det ska bli spännande att se vad som blir av verksamheten under nästa år. Louise Hederströms vackra utställning med hantverksbotten talade mycket till mig och blev en fin avslutning, se mer här. 

Understory, Louise Hederströms utställning på Designgalleriet under året. (Foto Kurbits)

Händig framtid och hantverkets roll

En sak jag varit nyfiken på är vad vi kan lära oss av dem som har byggt sin värld för hand och ändå haft gott om tid över för att leva. … Jag påstår inte att det var bättre förr – verkligen inte – men allt var inte heller sämre förr och det finns mycket vi kan lära oss av dem som levt före oss.

Det är skribenten David Jonstads ord som jag citerar ovan och det är också en av de utgångspunkter i en text jag publicerade under året om hållbarhet och hantverk. Texten fortsätter med mina tankar: Det är skillnad på att vara självförsörjande och försörja ett samhälle. Var går gränsen för när man endast slöjdar för sig själv och när man bygger upp ett samhälle med slöjd och hantverk? Och vem bygger? Vi har inget svar än.

Det är något som får illustrera området kring ändliga resurser, omställningens arbete och en allt högre tanke om att använda slöjden och hantverket som ett redskap i den omställningen. Här har engagemanget varit stort under året, allt mer alarmerande rapporter om klimatet och miljön gör oss allt medvetnare om dessa frågor och faror. Jag har varit inne på det tidigare, men här får detta representera tankarna. Läs inlägget i sin helhet här. 

Utforskandet av hantverkandet som metod, upptäckandet av nya eller nygamla material har varit på tapeten för många under året – som en katalysator och som sätt att bearbeta de drastiska frågorna om omställning och resiliens. En sak som jag är glad över är att nävret lär få lite extra uppmärksamhet genom Emma Dahlqvists arbete med en bok på temat som är på väg ut i mars. I år har hon experimenterat i utställningsform, se här!  

Näver i dess magiska form, av Emma Dahlqvist. (Foto Emma Dahlqvist)

Jag tänker att ambitionen att göra gott är en del i denna händiga framtid där hantverket kan axla en större roll. Läs mina Formexrapporter om just detta, här och här .

Och min rapport från Möbelmässan, där jag provade ordet craft hushing (till skillnad mot craft washing som tidigare diskuterats) och hur det kunde relatera till tidigare green hushing. Orden har sin upprinnelse i att företag ibland tenderar att dämpa kommunikationen kring  sin insats för miljön, eftersom det aldrig känns som att det går att göra tillräckligt mycket.

Jag tänker mig att det finns ett liknande förhållningssätt till hantverket, kommunikationen kring tillverkningsprocesserna borde vara mycket högljuddare och tydligare än de är. Läs mer här där jag förhoppningsvis resonerar tydligare om hur jag ser begreppen.   

En annan ingång i omställningen och inskärpandet av hållbarare produkter, producentskap och tillvaro är guldsmeden Eva Skärlund, som utifrån naturens förgänglighet gör smycken som faktiskt inte går att bära. Hon väcker intressanta tankar tycker jag.

Smycke i kottar av Eva Skärlund. (Foto Filip Leo)

En direktare ångestbearbetning inför stundande apokalyps och konsumtionskrasch stod Åsa Elmstam för under sin utställningsperiod på Nutida Svenskt Silver under året i utställningen More things. Lysande, kolla in! 

Men ofta är det så gott att landa just hantverket som kraft, som metod, som aktiv görare och förändrare. Hopplösheten kring klimatfrågorna är svår att bära, och vi vill ju av naturen ofta just göra, hantverket är briljant som katalysator där. Arianna Funk har under året lanserat sin Weave of the month, en vävklubb där du får projekt som du kan ha användning för i ett hem direkt ner i brevlådan att väva själv, se här!

Handduk du kan lära dig väva själv, i Weave of the month club.

Det måste alltid vara bra att ta kontroll över sin kunskap och sin direkta omgivning tänker jag och ser fram emot när min lucka för vävning öppnar sig och gör att jag får prova på jag med. 

Trend – hållbart, naturligt och vänligt 

Något i tempo och attityd förändrades kring mässorna under året, Formex tappade fart i gångarna, besökarna uteblev och en hel del aktivitet flyttades istället ut på stan och ut i landet. Som alltid pratas det mycket om att hantverket är trendigt och… jag vet inte, jag brukar vara skeptisk till att prata om det handgjorda som trend helt och hållet, jag vill snarare lyfta det som livsstil. Detta blev mycket tydligt vid mitt besök på Formex i augusti, här, där det var mycket fokus på just mästarbrev, sätt att göra själv, minska konsumtionen och också vikten av att lyfta återbruket. Finska Finarte var en ny fin kontakt exempelvis, se här.

Jag tycker att det återigen faller tillbaka på den roll som hantverket kan spela i samhället, den relevans det kan ha, samt att framtiden nog allt kan vara än mer händig kan jag tycka. Men att det handlar om återbruk, medvetandegörande av produktionsvillkor, transparens kring materialval och processer, ja det råder det väl knappast någon tvekan om.

Att ha gjort något själv smäller högre än på mycket länge. Att vilja göra själv, att vilja göra gott och gärna att snabbt kunna göra bra är symtomatiskt för 2018. I år ville vi alla vara mästare. Så här skrev jag om detta efter mitt besök på Formex i augusti.

Hantverk som kommunikation

Detta område ägnar jag mig ju mestadels åt i min yrkesvardag som skribent inom slöjd och hantverksområdet. Under året har jag skrivit nyheter i tidningen Hemslöjd, ett antal frilansartiklar till andra tidningar har det också blivit. Men jag har också arbetat en hel del med både katalogtexter och texter om utövare. Ett fint och givande sådant samarbete var de intervjuer jag fick göra med de japanska konsthantverkarna i utställningen KIN, som kunde ses på Formex i augusti, här. 

Men kanske är rubriken mest passande till detta projekt, där hantverket hamnat på frimärket, kanske den yttersta symbolen för kommunikation tänker jag. Projektet Slöjdkraft varit roligt att vara med i, där jag varit inblandad i framtagandet av Postnords nya frimärken, som har med gerillaslöjden att göra. Nu finns kartorna ute om endast några dagar, håll koll! 

Karin Holmbergs broderi pryder inrikesportot och är lagt till rullen, då hennes blombård löper från frimärke till frimärke så som den traditionella bården fungerar. (Foto Postnord/Per Myrheden)

2018 har också varit ett fint Görbart-år. Podden Görbart, om handgjort skapande gör jag ju tillsammans med Erika Åberg och vi har både fått roliga uppdrag att vara värdar för Nordiska museets stickkafé vid två tillfällen under året, samt spelat in två avsnitt i samarbete med Hemslöjd Humaniora i Jönköping. Avsnitten som handlar om folkdräkter och slöjden och språket hittar du här.

Programmet på Nordiska har rört en kväll om ull, kolla här!  och en kväll om färg, med bra och engagerande gäster. Väl mött för många sådana ytterligare programpunkter under 2019, vi ses kanske på Hemslöjskryssningen i mars? 

Folkkonst deluxe – brinnet och hantverkets kärna 

Karin Ferners grannlåt är magisk och mäktlig. Här från den utställning hon hade i Landskrona tidigare i höst. (Foto Karin Ferner)

Det finns få saker som jag tycker är så inspirerande som riktigt engagerande folkkonst. Där det liksom suger tag i magen på en för att det är så vackert, fantasifullt, galet, magiskt eller bara galet. När det liksom inte tar slut, när det bara är grannlåt och själ och extra allt. Några sådana tillfällen har det varit under året, dessa tre är de jag lyfter här – Karin Ferner hade en utställning i Landskrona tidigare i höst och den grannlåten lämnade inte mycket att önska, så fantastiskt inspirerande.

Ytterligare någon månad senare fann jag mig mitt bland alla julkrubbor från Krakow, utställda på Hallwylska palatset i Stockholm, med samma sug i magen. Jag menar, kolla bara!

Och med så mycket historia och engagermang, kamp, själ och livskraft ser jag samma känslosamma uttryck i den fortfarande pågående utställningen Romska smycken, hantverk, tradition och ett sätt att leva – se här.

Ett av de mest engagerade inläggen från er läsare under året har också rört sig i traditionens och folkkonstens tecken. Inlägget om projektet Att dekonstruera en folkdräkt har varit en verklig vattendelare bland er läsare, där ni ömsom förfasats över hur och vad man får och kan göra med en folkdräkt som bara hänger i garderoben och samlar damm, ömsom applåderat tilltaget att göra nya produkter av densamma. Vad tycker du?

Avslutningsvis skulle jag vilja knyta an till hantverket och språket, eller kommunikationen – kanske också slöjdens pedagogik om jag får förtydliga. Under året har det kommit en himla bra mängd briljanta hantverksböcker som jag här skulle vilja slå ett slag för. Jag får många skickade till mig (och blir glad för fler!) Jag vill läsa och skriva om dem, för jag tycker att det behövs samtida fördjupning och mycket gärna också teoretiskering kring ämnet handgjort skapande.

Vanten Sådd, ur Erika Åbergs bok Sticka varmt och mönstrat, en av alla fantastiska hantverksböcker som kom ut under 2018. (Foto Malin Nuhma)

Skedar av Niklas Karlsson, ur Täljboken som kom ut under året. (Foto Per Björklund)

På så vis kan vi ju kommunicera till så många fler och få så många mer att förstå och ge sig i kast med området. Böcker jag alltså verkligen gillat och också skrivit om under året är:

Karin Holmbergs Svenska broderier, Täljboken av Felix Wink och Ragnar Kierkegaard Suttner, Cilla Ramneks bok om Verkstäder, Karin Derlands Brodera fritt på Ylle, Erika Åbergs Sticka varmt och mönstrat, Maja Karlssons Trettiofem vantar, Carina Olssons Bottensömmar och Lappat och lagat av Kerstin Neumüller.

Ur boken Lappat och lagat av Kerstin Neumüller. (Foto Hampus Andersson)

Må nu 2019 innehålla inte bara en lika god skörd hantverksböcker, utan också en mängd intressanta vettiga och bra projekt som sätter hantverket på kartan och tar det handgjorda vidare. Jag är nyfiken och spänd inför nästa år och hoppas att det bringar en massa bra. Och utifrån egen horisont önskar jag mig verkligen goda samarbetspartners som tillsammans med mig kan ta Kurbits vidare till nya höjder, hit me 2019 med vänliga, intressanta, utvecklande och roliga samarbeten! Vi kan väl höras?

Ett riktigt gott nytt år önskar jag er alla – som vanligt är det ju ni som läser som gör detta så roligt och givande. Utan er, ingen blogg! På återhörande i Slöjdsverige, fira fint idag!

/Frida

The post Nyårskrönika 2018: Hållbart, vänligt och naturligt – året då vi ville göra gott appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Så är det nya året rejält igång, denna vecka har det varit full fart med öppningar, lanseringar och förstås också pågående Formexmässa här i Stockholm. Jag var på plats under öppningsdagen i tisdags och jag kan konstatera att det är en annorlunda mässa vi har i år. Mer nedbantad, mer nedtonad i utbudet, samtidigt som man från mässans håll slagit på stort vad gäller tema, hedersgäst och entréutställning.

Fantastiska  Dame Zandra Rhodes var en av mässans färgstarkaste inslag och mycket välkommet sådant, hennes självklara pondus i färg- och mönsterbehandling som mode- och textildesigner under så många år gav mod och kraft till inte bara besökare, utan till mässan i stort tror jag.

Zandra Rhodes i inspirerande samtal med moderatorn Pekka Heino på Formex pressfrukost. (Foto Kurbits)

Och det behövdes. För i mässgångarna saknades många tidigare utställare, och utbudet av produkter kändes mer dämpat. Det har med all säkerhet med världsläget att göra, vi lever i oroliga tider med eskalerande klimathot och behov av att minimera våra avtryck.

Den eftertanke som råder generellt i samhället gäller även här – kravet på nya produkter, vår behov eller sätt att konsumera ser annorlunda ut 2019. Vilket också varit skälet till att en hel del tidigare utställare också valt att avstå denna mässa. Och den tidigare så viktiga funktionen som mässan haft som mötesplats för inköp kanske numera fungerar genom andra kanaler.

Mässans egna trender gick också i en rad färgstarka teman. “More is more, “Kindful Soul” och “New Materialism” valde man att fokusera på i utställningar som dessa. (Foto Kurbits)

Däremot har vi behov av att mötas och utbyta information och kunskaper. Det blir tydligt för mig när jag går i gångarna och pratar med folk. Att träffas och få förmedla tankar och erfarenheter och byta idéer är mänskligt och viktigt. Därför blev jag också upplyft av att mässan generöst bjöd på ett fullmatat program med föreläsningar i år, kanske var jag mer mottaglig, kanske tilltalade mig programmet extra mycket.

Jag valde att lyssna på flera av mässscenens samtal och föreläsningar den dag jag var där och hade bland annat stor behållning både av Per Holknekts “kan jag, kan du, kan vem som helst” och Emma Hernell från HUI Reserach som pratade om morgondagens handel.

Vinnaren av mässans pris Formex Formidable gick till Van Deurs och Susanna Beskow för hennes fantastiska plisserade sjalar. Dessutom tillverkade med så mycket bra omtanke – hon återvinner gamla textilier och gör dem nya genom sin plisseringsteknik. Smart! (Foto Kurbits)

Och så fick jag också tillfälle att prata med en rad utställare. Jag rörde mig ju främst i hantverksdelen av mässans hallar och ser tydligt hur det ändå är det hållbara, återvunna, smart lagade eller återproducerade som vinner folks gillande och uppmärksamhet. Småskaligt producerat eller smart omhändertaget är det vi vill beblanda oss med och det är också där jag tror vi har mycket att hämta framöver.

Vacker lampa med inspiration från svepasken från småskaliga Sloydlab med bas i Göteborg. (Foto Kurbits)

Fat av Maja Svensdotter, se mer nedan – briljant detta tycker jag! (Foto Kurbits)

I veckan som gick fick jag också möjlighet att vara med på Stefan Nilssons Stora trenddagen, där han berättade om sina trender för året, och han konstaterade att vi 2019 inte kan köpa oss status längre, det är något vi behöver jaga i andra former – han exemplifierade själv med en kurs i körsång eller en keramikkurs, jag ser i princip att vilket hantverk som helst går att byta ut i den formeln.

Att samlas och göra i grupp, att lära sig något nytt, att tillverka något eller vara medskapare i något större är vad vi allt mer längtar efter. Och…ja, det är ju fantastiskt att med vördnad och ödmjukhet (hehe) få säga… vad var det jag sa? Det är inte bara jag som hyllat hantverkets lov i den bemärkelsen under åren, vi är många som lyft dessa frågor, men det känns onekligen fint att få hälsa allt fler hantverksnyfikna välkomna ombord till en vad jag hoppas mer resurssnål, klimatsmart, hållbar och kreativ framtid.

Katia Colt, nominerad till Formex Formidable-priset för sin keramik, helt rätt i tiden. (Foto Formex)

Också i Design Talents-avdelningen på mässan; Johanna Granh Hollström. (Foto Kurbits)

Här är ett axplock av de möten och det hantverk som jag zoomade in på under mitt besök på Formex i veckan. Jag håller med den som sa att Zandra Rhodes var en av mässans stora behållningar, och det må vara att det är hennes personlighet, utstrålning och egna stil som lockar oss och ger oss mod och framtidstro (och därmed också ett utmärkt val av mässan att ha henne med).

Färg och mönster har ju ofta den effekten också, i kombination med en inbjudande och vänlig inställning till omgivningen. Det kändes iallafall väldigt avväpnande i en tid av förvirring och ganska hög dos konsumtionstvivel.

Det var mycket inspirerande att träffa Marie Louise Hellgren som inte bara hade mässans snyggaste golv i sin monter (se ytterligare bild) utan också en massa spännande tankar om just återbruk och spill som hon arbetar med. Pallen hon sitter på (Lilla Snåland) är ju gjord av restbitar från Stolabs tillverkning av Lilla Åland. Ett fint möte! (Foto Kurbits)

Ett annat roligt möte hade jag med Maja Svensdotter som berättade om sina träfat. Hon väljer ut träföremål och sätter ihop dem för att sedan med inspiration i folkkonstens måleri, marmorering och schabloner, måla dem enhetliga. Så roligt och så inspirerande! Håll koll på hennes arbete. (Foto Kurbits)

Leksands folkhögskola med sina kurser bokbinderi, keramik och metall var på plats för att visa upp sina arbeten. Här urval från linjen för metall. (Foto Kurbits)

Liksom studenterna vid programmet Slöjd, hantverk och formgivning vid Linköpings universitet. (Foto Kurbits)

Jag träffade också på Caroline Mueller som presenterade sig som maker och driver Textileriet, en ateljéverkstad där hon trycker digitaltryck utifrån sina målningar. Hon driver produktion efter förfrågan och säger “att vara i själva görandet och vad som händer där är det viktiga, resultatet är en bonus!” – apropå hur vi tänker oss status framöver menar jag… fint möte! (Foto Kurbits)

Apropå färg – färgstark textil med folkkonstkänsla från Sloydlab, en ny kökshandduk med inspirerande mönster. (Foto Kurbits)

Lite mer färg kommer här, från Zandra Rhodes entréutställning…. (Foto Kurbits)

Där man hade låtit bygga upp en kopia av Zandra Rhodes färgstarka penthouse i London, där hon bor. Här är hennes mönsterformgivning som en del. (Foto Kurbits)

Anna Christians, med företaget Craft Studio hade en bra mässa berättade hon, där den handgjutna och marmorerade betongen går hem. Hon har på ett fåtal år byggt upp en imponerande verksamhet kring sitt hantverk. Allt görs av henne själv i Dalarna. (Foto Kurbits)

Betongfat med marmorering, av Anna Christians, Craft Studio. (Foto Kurbits)

Marie Louise Hellgrens indigofärgade trägolv kommer här – dessa triangelformer är spill som utgör delar av den pall som hon rönt stor uppmärksamhet med de senaste åren. Roligt att formen får olika skepnader i hennes sätt att tänka. I montern finns också den matta som Asplunds tagit fram i miljövänliga materialet Tencel med samma mönster. Inspirerande med kretslopp! (Foto Kurbits)

Z som i Zandra. Tack för mässan Zandra, jag menar Formex! (foto Formex)

The post Formex: färgstarkt och vänligt med dos av konsumtionstvivel appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Just nu på Lerverk i Göteborg – Almost Visible Next generation HDK craft Så himla spännande det är med pågående elevarbeten, här är ett intressant och roligt exempel på spännande utövare just nu. Utställningen visar nio konsthantverkare som alla studerar på Högskolan för Design och Konsthantverk i Göteborg just nu, inom olika dicipliner – keramik, textil och smyckekonst.

Sanne Höglund medverkar tillsammans med ytterligare åtta konsthantverkare på Lerverk i Göteborg just nu. Alla studerar de på HDK och verkar inom smyckekonst, keramik eller textil. Här smycket Fragments i koppar, silver, aluminium och mässing. (Foto HDK)

Här är de alla – och har du möjlighet, kolla in utställningen och skaffa dig kollen på kommande generations konsthantverk.  Almost Visible visas till och med 9 februari och de utställande är: Elin Alvemark,  Veronica Andersson,  Sara Beck-Hanssen,  Sofia Brolin,  Antonia Haglund,  Nína Harra,  Sanne Höglund,  Malou Larsson och  Elin Wallenstam Sjögren – se länkar till alla respektive utövare här! 

Verket Moon River av Veronica Andersson består av silver, glas textil och svart bläck. (Foto HDK)

Unfold, Antonia Haglund. Stengods, just nu på Lerverk i Göteborg. (Foto HDK)

Sofia Brolin; textilen Polarna. (Foto HDK)

Streams, Nina Harra från textila inrikningen på HDK, just nu i utställning på Lerverk. (Foto HDK)

En avflådd skörhet, Elin Wallenstam Sjögren.
Textil lappteknik och digitaltryck. (Foto HDK)

Saturns Urns av Elin Alvemark. I stengods, och just nu i utställningen Almost Visible på Lerverk i Göteborg. (Foto HDK) 

Sara Bech-Hanssen och verket Scrap/Stuvbitar, på Lerverk just nu. (Foto HDK)

Skogsvarelse, verk gjort i stengods av Malou Larsson, som var en av de som fick hedersomnämnande i Svensk Hemslöjds stipendieutdelning som jag var delaktig i förra året, roligt att se hennes arbete också här! (Foto HDK)

Mer om alla utställare här! 

The post Almost Visible visar en ny generation konsthantverk appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Under hela den här veckan pågår Mellan handen och ögat, en utställning om slöjd, hantverk, design och hållbarhet på Svensk Hemslöjd i Stockholm. Under pågående designvecka visar designjournalisten Cia Wedin tillsammans med butikschef Jenny Berge sitt urval av hantverk.

Mellan handen och ögat är en utställning om slöjd, hantverk, design och hållbarhet. Urval och idé av Cia Wedin och Jenny Berge på Svensk Hemslöjd. (Foto Anna Kern)

Här finns unika föremål varvade med småskalig produktion, men även de större möbel- och produktproducenterna finns representerade bland de sextiotalet föremål som visas.

Jennie Adén är en av kvällens gäster i det hållbara samtalet i butiken. Hon är också Föreningen för Svensk Hemslöjds stipendiat och mottog utmärkelsen i höstas för dessa askar i formpressad ticka. (Foto Anna Kern)

“I ett möte mellan hantverksnäringarna och designindustrin lyfter vi olika aspekter av hållbarhet och bjuder in till ett »hemma-hos Svensk Hemslöjd« där besökaren ges möjlighet att uppleva slöjd och hantverk i en designkontext” beskriver avsändarna utställningen.

Jag var där och kollade in hemma hos häromdagen och det är verkligen stilrent och stiligt. Den annars ganska fullödiga folkkonsten och slöjdglädjen får här en stramare inramning i en striktare designkostym, en intressant mix att ta del av.

Ett sextiotal föremål visas som alla är unikt framställda, eller ingår i en hållbar produktionskedja i mindre eller större skala. Här med hantverk och hållbarhet i fokus. (foto Anna Kern)

Under veckan har också hållbara samtal hållits i butiken, och är du snabb hinner du med veckans sista, redan ikväll torsdag klockan 19.00.

Kvällens tema heter Framtidens material och hållbara processer och gästerna är Jennie Adén, designer och hantverkare, Francesca Vilches, konsumentansvarig Djurens Rätt och Katarina Brieditis, designer och hantverkare Studio Brieditis & Evans. Mer information hittar du här!

Mellan handen och ögat har syfte att visas just under pågående designvecka, för att kopplingarna mellan slöjd och design ska bli ännu mer tydliga, enligt Cia Wedin, initativtagare till utställningen. (Foto Anna Kern)

Utställningen Mellan handen och ögat finns att se i butiken fram till söndag denna vecka, gör gärna det! Och här är den annars fint fångad av fotografen Anna Kern.

Jennie Adén lanserar också denna nyhet – hon arbetar ju i ticka och här har hon gjort en vacker lampa! (Foto Jennie Adén)

Med intressant dämpat sken. Armatur alltså av Jennie Adén, gjort i formpressad svamp som hon plockat själv. Lyssna på Jennie i kvällens samtal om framtidens material och hållbara processer. (Foto Jennie Adén)

Mellan handen och ögat pågår till och med söndag på Svensk Hemslöjd i Stockholm. (Foto Anna Kern)

The post Mellan handen och ögat – hållbart hantverk på Svensk Hemslöjd appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Det här är något som gjorde mig så upprymd, jag kom i kontakt med konstnären Carina Marklunds arbete med den här ridån för en tid sedan och vill gärna dela med mig av detta vackra. Till Folkets hus i Kallhäll i Stockholm har hon gjort den här ridån, som publik och offentlig konst är ju en ridå ett så fint bidrag tycker jag, då det både fyller en viktig funktion och är i blickfånget i en rad olika och mycket varierade tillfällen. Många får helt enkelt ta del av ett sådant verk.

Den stora ridån Ton Sagor Magi – fast annorlunda är gjord av konstnären Carina Marklund, till Folkets hus i Kallhäll. Ridån invigdes innan jul. (Foto Edvard Koinberg/Folkets Hus&Parker)

Jag frågade hur Carina själv tyckte om uppdraget och hur arbetet gått till. Hon berättade bland annat att en ridå länge varit en dröm, “Den stora textila bilden!” förstås. Hon säger också att arbetet har inneburit en rad utmaningar:
– Även om jag arbetat med samma tekniker som jag brukar har jag inte kunnat gå till väga på samma sätt, och jag har fått arbete mycket större än vad jag är van vid. Gå från små stygn i tunna kvalitéer till stora och kraftfulla, tydliga stygn i grovlekar som syns på långt håll. Det är häftigt att få använda och utmana en teknik som broderi som många säkert tänker som smått eller litet, i stora bilder. 

Ridån är gjord i olika tekniker, screentryckta teckningar, broderi och adderade tygapplikationer. Allt format till en helhet av konstnären Carina Marklund. (Foto Edvard Koinberg/Folkets Hus&Parker)

Klumpfisken eller det simmande huvudet representerar den fria tanken i Kallhälls Folkets hus nya ridå gjord av Carina Marklund. (Foto Edvard Koinberg/Folkets Hus&Parker)

Hur arbetar du?
-Mina bilder är ofta öppna i sin uppbyggnad som collage. Där djupverkan och spänning byggs upp genom de olika ytorna som skapas av de screentryckta teckningarna, det taktila broderiet och de adderade tygapplikationerna.

Uppdraget kom från Folkets Hus och Parker och Carina säger att hon verkligen gillar att arbeta med offentlig konst:
– Jag tror verkligen på konstens kraft, den har möjligheten att väcka ordlösa känslor och tankar till liv.  Den kan ställa frågor, ge kraft och mod att våga förändras, eller förvånas.

Carina Marklund själv, framför sin fantastiskt sinnrika och detaljfulla ridå. (Foto Edvard Koinberg/Folkets Hus&Parker)

Varifrån kom inspirationen?
– Från Folkets hus i Kallhäll. En plats där människor får mötas, drömma och utvecklas genom konst och kultur. Här visas liveopera, biofilmer, det finns en kör, dansgrupper, man har föreläsningar. Jag har velat skapa en värld som bjuder in till egna tolkningar och skapande av berättelser. Men vill man kan man se de olika djuren som symboler för de olika verksamheterna.

Carina Marklund exemplifierar; De praktfulla paradisfåglarna blir till som tjusiga operasångare, tranan förknippas ofta med dans, bläckfisken med sina många armar håller många bollar i luften. Barnet blir till en symbol för nyfikenhet, öppenhet och framtiden. 

“Världen befolkas av de mest underliga och fantastiska varelser, som t.ex den lilla kolibrin med fyra stjärtfjädrar. Verklighetens fantasi och magi. Eller pelargonbladen, alldagliga visar de på det vackra i vardagen. Här tryckta i guld”, säger Carina Marklund om sin ridå. (Foto Edvard Koinberg/Folkets Hus&Parker)

Så många fina tankar nedsydda i denna ridå alltså! Och visst är resultatet mäktigt och magiskt? Så där som jag hör Carina berätta, sinnebilder för dröm, fantasi och just som ju konstens förmåga är, att skapa förbindelser mellan olika delar av verkligheten.
– Precis så är kvinnan med det långa håret, sinnebilden för just drömmen och fantasin; inspirerad av Majgull Axelssons Augusta från boken Slumpvandring, hon som har sina berättelser gömda i håret.

Kvinnan med det långa håret längst upp på Carina Marklunds ridå är en sinnebild för dröm och fantasi. Den symboliserar konstens förmåga att skapa förbindelser mellan olika delar av verkligheten. (Foto Edvard Koinberg/Folkets Hus&Parker)

Också ridåns blå bakgrundston ska symbolisera en känsla av rymd och hav och okända landskap berättar Carina, “ännu inte kartlagda av människan och därför en kraftkälla för fantasi!”. Här finns så många roliga och ömsinta tankar och kopplingar, har du vägarna förbi Kallhäll är ett besök till Folkets hus att rekommendera! Men titeln på ridån, Ton Sagor Magi – Fast Annorlunda?
– Det är en parafras på en haikudikt av Tomas Tranströmer säger Carina. Som med sitt underbara språk visar på magin i naturen och vardagen.

(Foto Edvard Koinberg/Folkets Hus&Parker)

The post “En kraftkälla för fantasin” Inspirerande ridå av Carina Marklund appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Missa inte den pågående utställningen på Hemslöjden i Skåne, Landskrona där den alltid så briljanta Takao Momiyama ställer ut ytterligare en kort tid – fram till 2 mars finns möjlighet att se hans omsorgsfulla lagningar och förbättringar av sina egna kläder.

Just nu ställer textilkonstnären Takao Momiyama ut sina lagade plagg på Hemslöjden i Skåne, Landskrona. Broderade i sashiko ger han sina kläder nytt liv. (Foto Hemslöjden Skåne)

Takao Momiyama broderar i sashikostygn och vardagsplaggen får här föra berättelser om användaren vidare, men stygnen står också för ett sätt att leva som vi kan inspireras av. Att vårda och ta hand om våra plagg gör oss gott

Lappandets och lagandets filosofi, vackert genomfört av Takao Momiyama. (Foto Hemslöjden Skåne)

Jag har haft den stora glädjen att prata med Takao vid flertalet tillfällen under det gångna året och blivit väldigt inspirerad av hans sätt att se på inte bara stygnen i sig, utan filosofin bakom dem:

Grunden i hans utövande av sashiko handlar om att laga något trasigt och därmed kunna fortsätta använda textilierna, han återanvänder varje liten del av de textilier han brukar och ger därmed också plaggen nytt liv.

Takao Momiyamas förstygn är noggrant genomförda som ett sätt att vårda men också som ett sätt att visa omsorg om miljö och omvärlden. (Foto Hemslöjden Skåne)

Han ställer ut sina träningskläder, sina vardagsplagg och sina lagade textilier och allt hänger därmed ihop menar han, stygnen anger tonen och visar vägen. Sashiko handlar för honom också om vardagslivets omsorg och det är så han tillämpar sitt broderi.
– Att vårda och ta hand om och visa vördnad för materialet, för tiden och livet. Textilen blir som en metod för en livsstil som visar hur vi borde leva, hur vi borde ta omhand och framförallt inte bara köpa nytt.

Verk av Takao Momiyama. (Foto Hemslöjden Skåne)

Jag gillar inställningen och förstås även anslaget i livsstilen. Det är också så intressant att  textilen funnits med honom genom yrkeslivet, men det är först nu som pensionär som han ägnar sig helt och fast åt det han beskriver som “de enkla stygnen”.

Han är utbildad i textil design och konst på Konstfack och bor sedan tiotalet år utanför Simrishamn i Skåne. Men att laga kläder det har han alltid gjort:
– Jag har tränat kampsport i över 50 år och där behöver kläderna hålla. Att laga för hand ger en mjuk känsla, stygnen blir behagligare och skönare att bära mot kroppen. 

Verk av Takao Momiyama. utställningen pågår till 2 mars. (Foto Hemslöjden Skåne)

Jag frågade honom tidigare om det är någon skillnad mellan det konstnärliga uttryket i lagandet, och det funktionella utövandet i det plagg han använder, han svarade så här, vilket ju blir extra tydligt i den här utställningen också:

Nej, jag tänker inte att det är någon skillnad. Jag kan bli överraskad över att det är vackert på samma sätt, jag ställer ju också ut mina vardagsplagg. Jag äger ungefär 20-30 plagg som jag använder och lagar om igen.

Gå och se ni som kan helt enkelt. Fram till lördag denna vecka finns sashikoutställningen kvar. Här finns mer att läsa om Takao Momiyama, jag skrev om hans arbete i samband med utställningen KIN som visades på Formex i augusti förra året.

The post De stillsamma förstygnens förkämpe appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Just nu ställer Tove Knuts ut det hon kallar virkligheter hos Nutida Svenskt Silver. Här är nygjorda verk i fri virkning, objekten i utställningen växer allt eftersom då Tove Knuts finns på plats i utställningen och virkar vidare på sina verk.

Tove Knuts är smyckekonstnär och ställer ut virkade verk på Nutida Svenskt Silver just nu. (Foto Tove Knuts)

Virkningen är i ropet på flera sätt, det är ett direkt kommunikationsmedel och en teknik som är lätt att bemästra och snabb att få resultat med. Till den här utställningen skriver konstnären så här om den teknik och den ingång hon valt:

Virkning sågs som kontroversiellt vid förra sekelskiftet. Virkade föremål ansågs ofta som onyttigt pynt som kvinnor borde hålla sig ifrån att framställa. Ellen Key menade att virkade föremål sällan var vackra och att det var hemskt att fylla hemmen med sådana dukar. Denna syn följde med in på 1900-talet. Tekniken har varit marginell i utbildningssammanhang; på utställningar och i textilhistorisk litteratur. Virkningen blev förpassad till hemmet. Långt ifrån det som räknas som kultur och konst. Först på 1970- och 80-talet har virkning fått en smula upprättelse av hemslöjdsrörelsen.

Virkningen som teknik är omtalad genom textilhistorien och har därmed också fått många olika tolkningar och uttryck. Tove Knuts verk ser ut så här. (Foto Tove Knuts)

Tove Knuts är annars utbildad inom metallformgivning och ädellab, hon är verksam som smyckekonstnär. Här har hon istället valt virkningen som ett nytt uttryckssätt och att döma av resultatet har hon hittat något hon verkligen är intresserad av och något som jag tänker mig att hon med nyfiket sinne kommer att driva vidare.

Utställningen Min virklighet finns att se till och med 11 maj.

Virkat halsband av Tove Knuts, i utställningen Min virklighet just nu. (Foto Tove Knuts)

En pendang till denna sorts virkning är gatukonstens uttrycksfulla version, där förstås min Gerillaslöjdsfestivalkollega, begåvade Maria Yvell (Virka dygnet runt) just nu också har en utställning, Speak your yarn – kolla in hennes virklighet också!  Nutida Svenskt Silver håller stängt i påskhelgen, men Marias utställning i Högdalen är öppen på påskdagen, kolla här! 

Maria Yvell, @virkadygnetrunt är aktuell med en utställning på Högkultur – Scen och konst i Högdalen, öppet i helgen! (Foto Maria Yvell)

The post Tove Knuts virklighet visas i utställning appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Endast i helgen, fredag,  lördag och söndag 26-28 april finns möjlighet att se pågående arbeten av studenter på kandidatprogrammet i textilkonst på HDK. Utställningen kallar de Textilepidemin.

Platsen är Konstepidemin i Göteborg, och de utställande studenterna är Alva Markusson, Angie Strandberg, Clara Fina Frisk, Ebba Andersson, Elin Östling, Erik Torstensson, Felicia Rauma Andersen, Frida Rådlund, Henny von Schantz, Lina Loca Gustafsson, Nora Söder, Sara Hellåker, Thilda Olsson och Vera Asptjärn.

Här är något av vad de visar.

I helgen på Konstepidemin, bland annat Ebba Andersson; Ett pärlband av vardag. (Foto HDK)

Från kommande utställningen Textilepidemin – Between worlds av Lina Loca Gustafsson. (Foto HDK)

Thilda Olsson, verket heter Lindveden. (Foto HDK)

Med kropp och själ – Clara Fina Frisk. I helgen alltså, gå och se Textilepidemin, med studenter från textilprogrammet på HDK. På Konstepidemin i Göteborg. (Foto HDK)

The post Textilepidemin visar samtida textilkonst – passa på! appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Föreningen för Svensk Hemslöjd har nu öppnat ansökningen till årets upplaga av stipendiet Årets förnyare. Jag är tillsammans med min styrelsekollega Åsa Kax initiativtagare till stipendiet och det är verkligen roligt att vi nu i föreningen för andra året i rad har möjlighet att genomföra utdelningen.

Stipendiet är på 5 000 kronor och dessutom ingår det ett mentorskap där du under ett halvår får stöd och rådgivning kring din produktutveckling. Dessutom ingår det en utställningsplats i föreningens butik, Svensk Hemslöjd mitt i centrala Stockholm. Så här skriver vi om den vi söker:

The post Sök stipendiet Årets förnyare 2019! appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Outforskat vatten, utställning med Katarina Evans på HV Galleri just nu. Skynda kolla! (Foto Katarina Evans)

Jag har inte haft möjligheten men vill ändå slå ett slag för detta magiska, jag träffade Katarina på Formex förra året då hon berättade om denna broderade karta i tyllets och stygnens tecken som hon då hade påbörjat. Hon skriver själv att det är en upptäcksresa med nål och tråd i materialet tyll. Temat för utställningen är hav och vatten, och vad som finns där under ytan…

Det är broderier stora och små. Det största i form av en världskarta, det minsta frimärkesstort. Broderier som utforskar yta, struktur, lager-på-lager och de för tyll – och spetssömmar karakteristiska genombrutna ytorna som skapar ljus och skuggeffekter. Broderier där avigsidan är lika mycket del av arbetet som framsidan.

Tyllbroderiet gör en världsomsegling i den pågående utställingen av Katarina Evans. Små och stora broderier av mästarbrodösen tillsammans med studenter på HV och Livstycket. (Foto Katarina Evans)

I utställningen medverkar också studenter på Handarbetets Vänners skola samt deltagare från Livstycket i Tensta. Så skynda skynda, kolla in säger jag!

Outforskat vatten, utställningen visas fram till söndag 11 maj. (Foto Katarina Evans)

The post Outforskat vatten – tyllbroderiets världsomsegling av Katarina Evans appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Med rutin blandat med nyfikenhet för småskaligt och unikt hantverk kör grundarna Mattias Rask och Therese Rask À la London i Göteborg igen, första marknaden drog de igång 2010 så detta har verkligen blivit en etablerad plats för handgjort skapande.

Platsen är Auktionsverket Kulturarena och man är alltså igång redan i helgen. 80 etablerade och nya designers och konsthantverkare fyller salarna med unika objekt och handgjorda föremål.

Roligt objekt av Marie Chanteur på À la London i helgen. (Foto @ilikemakingstufff www.ilikemakingstufff.com)

Dessutom är det ju mycket troligt att dem som gjort dina favoritobjekt också står och säljer dem, passa på att prata med personerna bakom produkterna helt enkelt, det brukar vara mycket roligt.

Sointu Johanssons har med sig keramik, prints och smycken med inspiration från naturen och dess organiska former. Besök henne och de många övriga utställarna på À la London, öppet lördag och söndag. (Foto @sointujohansson)

Här är ett urval av vad som finns på plats i helgen, material och tekniker brukar variera enormt och dessutom vinnlägger sig arrangörerna åt att hitta nya säljare för varje marknad, så förhoppningsvis hittar du här saker du inte sett förr. Ta dig dit du som kan, garanterat nytänkande, unikt, småskaligt, vettigt och inte minst – kreativt och kul!

Spillmaterial får nytt liv genom Annika Tykesson, hon gör inredningsföremål av det hon tar tillvara på. (Foto @tykendesign www.tykendesign.wordpress.com)

Fina ringar av Malima, kolla in dem i helgen! (Foto @malimajewellery www.malima.se)

Och vill du se alla utställare som kommer att finnas på plats, så hittar du dem här! >>

All information om helgens marknad finns via À la Londons sajt, eller via facebook.

Dude Packaging finns på plats på helgens À la London med sin förpackningsdesign, “låt förpackningen vara en del av presenten” är ett motto. (Foto @dudepackaging dudepackaging.com)

Behöver din hund skydd för regnet? Då är det Elin Pastell du ska prata med – kanske redan i helgen? (Foto @elinpastell www.elinpastell.se) 

I inläggets topp, Aina Pauser Studio. @aniapauserstudio

The post I helgen är det dags – etablerade À la London kör igen! appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

I helgen öppnade utställningen Jag är min egen mellanchef av den alltid inspirerande stickande Anna Bauer på 125 kvadrat i Stockholm. Jag har inte hunnit dit ännu, men här är det textilen, det stickade som står i fokus med ord, mönster och uttryck som medel.  Den Göteborgsbaserade Anna Bauer själv säger att hon använder sig av det “präktiga, det duktiga och hemtama som textilen ofta står för, till att leka med det invanda.”

Jag förstår vad hon menar och det är en spännande ingång i ett konstnärskap. Hönsestrikket har blivit hennes signum för det slagkraftiga och det som skulle kunna beskrivas som en vänlig protest. Just nu hamnar hennes stickning inte så mycket på det bärbara plagget, utan med ordens och uttryckens hjälp handlar stickningen om ytor, mönster och strukturer.

Anna Bauer och utställningen Jag är min egen mellanchef på 125 kvadrat i Stockholm just nu. (Foto 125 kvadrat)

Med undersökandet och det vardagsliga nära:

Genom att få uttryck och slentrian att skeva försöker jag fånga det där sköra och obegripliga som så lätt slinker undan.
Texterna är fragment av anteckningar och slitna fraser som letat sig iväg från sin ordinarie plats. Anteckningar skrivna i affekt, felhörningar som fått en ny innebörd. Formuleringar som blir märkliga eller extra kraftfulla tagna ur sitt sammanhang. Jag har dem i mobilen, på spridda lappar och i marginaler.

Se hennes verk på 125 kvadrat, utställningen (som för övrigt har typ världens bästa namn) Jag är min egen mellanchef pågår till 11 juni.

Jag är min egen mellanchef på 125 kvadrat i Stockholm, verk av Anna Bauer. (Foto 125 kvadrat)

The post Anna Bauer är sin egen mellanchef appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

I helgen är det Hälsingegårdsdagarna, och även om jag själv inte har möjlighet att åka runt bland de fantastiska hälsingegårdar som håller öppet i dagarna två är jag så oerhört förtjust i att få tipsa om det. Som sommarhälsinge är jag så glad över att få ha möjligheten att besöka detta världsarv och jag hoppas att helgens öppna turer ger många glädjen att uppleva dessa skatter.

Pallars i Långhed. Besök en hälsingegård i helgen! (Foto Jakob Dahlström)

Bommars i Letsbo, en av många hälsingegårdar i världsarvet. (Foto Jakob Dahlström)

Och så gillar jag förstås speciellt att få visa dessa fantastiska bilder! (Jag har visat dem förr, men nej det hindrar mig sannerligen inte från att göra det igen)  Tanken svindlar på att bo så här, eller hur? Jag är fascinerad över hur man såg på utsmyckningen, kreativiteten, hantverket och måleriet förr. Så himla vackert.

Kristofers i Stene. (Foto Jakob Dahlström)

Interiör, Kristofers i Stene. (Foto Jakob Dahlström)

Då en del av dessa magiska gårdar är i privat ägo gäller det att passa på då möjlighet ges att få se dem invändigt. Dessutom finns förstås allehanda bekvämligheter på de flesta gårdar, gott fika exempelvis. Samt förstås vackra omgivningar att njuta av. Förslag på rutter för att besöka så många som möjligt, eller med olika inriktningar finns här, läs mer!

Interiör från Hälsingegården Gästgivars i Valla, i år i ny regi, kolla in! (Foto Jakob Dahlström)

Erik-Anders i Asta. (Foto Elsa Röing)

Programmet för helgen i sin helhet finns att ladda ner här >> 

Och vill du besöka några eller någon av de 40 öppna gårdarna i sommar, hittar du alla här!

Interiör Erik-Anders. (Foto Jakob Dahlström)

Bilden i inläggets topp föreställer Fågelsjö gammelgård och är också den fotad av Jakob Dahlström.

The post Kolla in en hälsingegård eller två – i helgen är det Hälsingegårdsdagarna appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Just nu pågår utställningen Björk i Stenhuset i Surahammar, det är en temautställning med en rad olika konstnärer och hantverkare som alla arbetar med eller har en relation till just björken.  Bredden på både material, tekniker och utövare är stor, här finns näverarbeten, arbeten i ticka, täljt trä, svarvat trä, möbelsnickeri och akvarell.

Stora fina utställningslokaler i Stenhuset i Surahammar, där utställningen Björk just nu visas. (Foto Ioannis Papadonikolakis)

Just nu samsas sju konstnärer och hantverkare i utställningen Björk på Stenhuset i Surahammar, där materialet varit den gemensamma utgångspunkten.  Korgarna har Karin Lundholm gjort. (Foto Kia Ericsson)

De sju medverkande är Karin Lundholm och Emma Dahlqvist, som båda arbetar med nävret i olika former, sinsemellan med stor variation – Karin som den skickliga näverslöjdare hon är med traditionen i botten, Emma med experimentlusta och nya tekniker till materialet.  Formgivaren Jennie Adén använder sig av björktickan i sitt arbete där hon själv experimenterar med materialet och formar askar.

Jennie Adéns omtalade experiment med ticka som hon formar askar av visas också upp i utställningen Björk. (Foto Jennie Adén)

Nävrets möjligheter utforskas av Emma Dahlqvist, den 2 juni håller hon en avslutande workshop i utställningen i Stenhuset. (Foto Emma Dahlqvist)

Per Norén utforskar björken med hjälp av sin täljkniv och formar därmed helt magiska slevar och burkar. Tobias Franzén står för möbelsnickeriet i utställningen och visar hur nya och gamla material och tekniker går fint ihop.

Möbelsnickaren Tobias Franzén återanvänder bland annat delar från skateboards i sina möbler. Han medverkar i Stenhuset i Surahammar just nu. (Foto Tobias Franzén)

Bengt Bäversten svarvar tunt i björken, där skålar främst blir resultatet. Björn-Owe Andersson målar istället av björken och visar här ett antal akvareller.

Träburkar och slevar av Per Norén, i bakgrunden skymtar björken tolkad i akvarell av Björn-Owe Andersson. (Foto Björn-Owe Andersson)

Utställningen pågår till 2 juni och avslutas med en workshop i näverslöjd med Emma Dahlqvist. Läs mer om utställningen här!

Lampa av näver, gjord av Emma Dahlqvist i utställningen Björk just nu. (Foto Emma Dahlqvist)

Skåp av möbelsnickaren Tobias Franzén. (Foto Tobias Franzén)

The post Med björken som gemensam nämnare appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

För en tid sedan hade jag nöjet att få besöka några av de tolv elever på Handarbetets Vänner som just nu ställer ut i examensutställningen Craftverk. Jag blev inbjuden för att de ville visa upp och berätta om processerna bakom sina arbeten. Då var det ungefär en vecka kvar till utställningens öppning och det var verkligen en bra och intressant förmiddag jag fick tillsammans med studenterna.

Craftverk, Handarbetets vänners examensstudenters utställning, på HV galleri just nu. Här syns verk av Magnus Norpan Eriksson (väven längst bak), matta av Lina Kac och väv samt tunika av Suha Ayal. (Foto Kurbits)

En inblick inte bara i det sista färdigställandet med timmar av sömnad, montering, avslutande fix och färdigställande, jag fick också med mig tankar om vägval, tvivel och funderingar på lösningar – så där som den kreativa processen ju fungerar. “Är det rätt att välja detta material, ska den här tekniken avsluta, borde jag ha valt en annan lösning?” Ni känner säkert igen er i en egen process.  Jag är ödmjuk inför den och de samtal jag fick ta del av, just i det hetsiga kreativa kaos som det ju ska innebära att färdigställa sitt examensarbete.

Julia Kåsjös vävda tyg skymtar till vänster, följt av Sigrid Daregårds ryaväv, Eva Mendels gardiner och Jennie Jakobssons spetssöm. (Foto Kurbits)

Därför var det också så oerhört givande och extra roligt att få se det färdiga resultatet! Craftverk är en mycket bred och väldigt vacker utställning som till fullo har formgivits för att låta de enskilda arbetena komma fram, men som samtidigt ger en närvaro åt varje verk i kombination med övriga. En grupp med massa vilja och en massa uttryck. Studenterna har själva ansvarat för formgivningen av själva utställningen, placeringen av verken och helheten av Craftverk.

Broderiet med applikationer i bildens bakkant är gjort av Nini Maakestad. Julia Kåsjös tyg skymtar också i bakkant. (Foto Kurbits)

Jag fick vid mitt besök höra tankar och bakgrund till en rad av verken, tankar om återinförande av tekniker, sätt att uttrycka sig i stygnen och experiment som legat och lurat. Jag mötte exempelvis Jennie Jakobsson och Sigrid Daregård, som båda utforskar traditionella tekniker med nya resultat – Jennie som ville använda sig av spetssömmen men i större skala har gjort en jacka i ett för tekniken annorlunda material, ullen. Hon har färgat och filtat ullen och format den till mönsterdelar som hon med hjälp av spetssömmens langettstygn fästat ihop.

Drivkraften var att se om det gick att göra något större och bärbart i tekniken, bitar som pusslas ihop till en stor helhet. Det är ett fantastiskt vackert resultat och inte minst, ett intressant sätt att se på ullen och stygnen på nytt.

Spetssömmen som Jennie Jakobsson byggt sitt arbete Margot på, här i processen i färd med att bli en jacka. (Foto Kurbits)

Sigrid Daregård, som följer sina isländska rötter tillbaka till en teknik från vikingatiden,  har inspirerats av en vävteknik som vikingar på Island använde sig av, här med kypert i botten. Hon visade mig hur hon plockade in den ull hon noggrant färgat in och berett i väven, de långa tussarna blir till ryatrådar som fluffar sig oerhört fint.

Sigrid Daregårds färdiga muff och halsduk i den teknik hon hämtat från vikingar på Island. (foto Kurbits)

En muff och en halsduk känns som perfekta användningsområden, då detta är ett material som man gärna vill ha nära kroppen. Sigrid berättade att det för henne handlade om ett inlägg i  diskussionen om äkta päls och fuskpäls. Detta ser hon som en bra mellanväg, då det är ett sätt att bibehålla ullens goda kvaliteter, men utan att behöva använda hela djurets skinn.

Här visar Sigrid Daregård hur hon fäster in den infärgade ullen i väven och därmed skapar den ryaeffekt som tekniken innebär. (Foto Kurbits)

Men Craftverk är förstås mångfacetterad så som det bör vara. Jag fick också berättelser kring stygnen och vad de kan symbolisera, både från Shamiran Adam och Cissi Wiman, där den senare använder stygnen, maskin- och handbroderade på olika material med egna infärgningar som ett sätt att utforska hälsa, tankar och ett inre tillstånd, där uttrycket blir till berättelser men också ett prövande av skapandeprocessen.

Cissi Wimans verk Stitchdancing Through the Days, broderier som porträtterar liv, skapande och tankar på ett nära och berörande vis. (Foto Kurbits)

Cissi Wiman, Stitchdancing Throug the Days. (Foto Kurbits)

Shamiran Adam har i sitt konstsömnadsarbete skapat stora kontraster i sin glamorösa mask, där fjädrar, paljetter och vackra glittrande stygn ger en känsla av flärd, samtidigt som ämnet för masken också står för något helt annat – mäns våld mot kvinnor. Det är tydligt i det slutna ögat som skymtar, samt den tystade munnen och kontrasten blir verkligt träffande.

Shamiran Adams verk som med kraft väcker tanken om mäns våld mot kvinnor. Vackert och skirt, men kraftfullt och mycket uttrycksfullt i sitt utförande. (Foto Kurbits)

Shamiran Adams verk med sitt dubbla ansikte och viktiga fråga om våld. (Foto Kurbits)

Ytterligare ett verk som jag tyckte så mycket om att få bakgrundsinformation om var den väv och den tunika som Suha Ayal skapat. När jag besökte henne var den psuedodamast hon gjort nästan färdig, även om tvivel kring montering och färdigställande fanns. Då saknades färgen och mönstret på det tyg som damen till vänster håller upp, och den har nu tillkommit.

Suha Ayal och hennes verk Talande trådar, här i processtadiet där psuedodamastväven hon skapat inte riktigt blivit färdig ännu. (Foto Kurbits)

Det är ett mycket flerbottnat verk: damerna på damastväven föreställer Handarbetets Vänners ledning i början av 1900-talet, och representerar här institutionen som HV står för idag. Suha menar att det finns både gott och ont i traditioner och att en del historia också mår bra av att brytas. Det sidentyg som hon gjort den böljande tunikan i är skapat med hjälp av skolans personal under våren, där de gemensamt färgat in tyget genom en “häll och dräll-teknik” där alla varit med och styrt färgade kulor som slumpmässigt medskapat detta mönster. Suha har markerat mönstret med stygn och trådar från detta plagg går sinnrikt över till väven på väggen och fortsätter där forma samma mönster på den porträtterade damens tyg. Gammalt möter nytt och tiderna (bör?) förändras.

Det färdiga tyget som binder ihop nu och då. Talande trådar heter alltså verket som Suha Ayal skapat. (Foto Kurbits)

Jag träffade också Lina Kac som precis dagen innan hade tagit ner sin väv och var i färd att knyta mattans frans. Hon var då i någon slags tvivel kring sitt verk, då det å ena sidan handlade om att överraska sig själv, hon hade vävt sin matta med olika tekniker och litat på sin magkänsla,  och å andra sidan landa i att vara nöjd med resultatet. Eftersom hon vävt utan skiss var det själva samarbetet mellan sig själv och materialet hon ville åt, där hon lockas av det fria vävandet, och jag tycker verkligen att resultatet blev slående. Jag gillar särskilt detaljen med den avsedda platsen för ett stolsben.

Lina Kacs matta precis kommen ur vävstolen. I utställningen breder den ut sig stort på golvet, den är gjord i blandade mattekniker och består av ull, silke, lin och jute. (Foto Kurbits)

Experimenterandet och lusten att prova tills ögat och handen hittat rätt formade också Eva Mendels arbete, där hon visade en rad olika prov och mönstring på sina flortunna vävar, innan hon  hittade rätt. Skira drömmar kallar hon sitt arbete, och hon har verkligen givit sig i kast med det riktigt tunna. Strukturer som släpper igenom ljus, men som ändå tar plats i ett rum.

Den färdiga gardinen som Eva Mendel här visar för mig, i utställningen blev de monterade mot svart så kontrasten blir extra tydlig. Ett mycket vackert experimenterande. (Foto Kurbits)

Julia Kåsjö berättade för mig om Gurli och Gurlis syster, personer som hon utifrån en bekants personlighet fått karaktärsdrag och därmed också kläder. Tyget är vävt i dubbelväv, där det blir lika vackra mönster på båda sidorna. Verket heter Gurlis syrra och Gurli och i utställningen är inte bara de riktigt imponerande veporna av de tyg hon vävt, utan också skisser på de plagg som hon skulle vilja sy.

Två vepor med dubbelvävt tyg av Julia Kåsjö, verket heter Gurlis syrra och Gurli. (Foto Kurbits)

Stort tack till de studenter som lät mig ta del av de processer som deras arbeten var inne i när vi sågs, utställningen är kompakt och mycket innehållsrik i alla sina tolv utövande delar. Gemensamt är förstås den höga nivå av hantverkskunskap som HV skola står för, det är verkligen en fröjd att se så skickligt utförda arbeten. Craftverk finns att se endast några dagar till, fram till 1 juni. Mer information om det praktiska med öppettider och sånt finns här. 

Sofia Starborgs miniatyr är magisk att se på, så välgjort och fantasifullt.. Flossa, slätväv, damast, applikation, fritt broderi och guldbroderi har hon använt sig av i sitt verk som heter Miniatyrer av glädje. (Foto Kurbits)

Lea Constans dubbelväv hänger imponerande mot svart. Dess mönstring, bubblor som sticker ut, är iögonfallande. Tekniken är dubbelväv och materialet är ull, silke och syrafärger. (Foto Kurbits)

Nini Maakestads verk heter Snabbmat för långsamma själar och består av broderi, applikation och omvänd applikation i bomull och siden. Vackert i sin mix av uttryck och former. (Foto Kurbits)

Magnus Norpan Eriksson, oerhört vackert sammansatt verk i tuskaft och tretrampsväv, med sashiko och boroteknik. En del av Craftverk också. (Foto Kurbits)

The post Hantverkets kraft tydlig i HV:s examensutställning Craftverk appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Ytterligare ett par veckor finns möjlighet att se denna vackra prakt i Landskrona, på Hemslöjden i Skåne. Det är Eva Davidsson som ställer ut broderier som är inspirerade från Skåne och Mexiko. Utställningen heter Huipil, efter namnet på de kvadratiska blusar som kvinnor från ursprungsbefolkningen i den mexikanska delstaten Oaxaca.

Eva Davidsson har arbetat med de likheter som finns mellan uttrycken i de skånska flamskvävnader och yllebroderier som hon hittat i arkiven i Skåne, och de broderade blusarna från Mexiko.

Färgstarkt, mönstrat, fyrkantigt och vackert – många besläktade drag finns i mexikanska broderade blusar, huipils, och skånska broderier. Eva Davidsson har utforskat släktskapet och visar sina upptäckter i Landskrona just nu. (Foto Hemslöjden i Skåne)

Eva Davidsson berättar mer om sitt med huipilerna i senaste numret av Hemslöjd som kom förra veckan och jag fastnade för hennes så karaktäristiska sätt att ta sig an nya områden, mönster och inte minst tekniker, här var det en resa till Mexiko för några år sedan som gjorde att hon oplanerat kom i kontakt med dessa vävda och broderade färgstarka plaggen, det sa bara klick som hon sa.

Blusarna är fyrkantiga och bärs av ursprungsbefolkningarna i Oaxaca, här broderade av Eva Davidsson med tolkningar från skånska textila traditioner. (Foto Hemslöjden i Skåne)

Utställningen Huipil på Hemslöjden i Skåne just nu, verk av Eva Davidsson. (Foto Hemslöjden i Skåne)

– Den var broderad med turkos och cerise på svart botten, just sådana färger som jag är förtjust i. Mönstret var uppbyggt symmetriskt från mitten på samma sätt som många flamskvävnader och bestod av blommor och fåglar. Jag tänkte, gud det är ju en flamsk!

Ur Hemslöjdens samlingar i Skåne hittade Eva Davidsson inspiration att arbeta vidare med, där likheterna mellan mönstervärldarna är tydliga. (Foto Hemslöjden i Skåne)

“Jag är ju ingen brodös. Jag har knappt broderat alls sedan jag var liten. Men det har varit så himla kul att upptäcka ett nytt medium. (…)  Jag försökte inte göra så där fint, så som de som kan. Det var bara att köra. Den där duktighetsgrejen får man släppa” Säger Eva Davidsson till tidningen Hemslöjd apropå sitt arbete med mexikanska och skånska huipiler. (Foto Hemslöjden i Skåne)

Eva Davidsson beskriver huipilen som en perfekt canvas som man kan fylla med vad som helst. Har du möjlighet att ta dig till Landskrona kan du göra just det, se hur hon fyllt sina med lite vad som helst. Fram till 20 juni finns utställningen på Hemslöjden i Skåne.

Just nu möts mexikanska och skånska traditioner i Landskrona tack vare Eva Davidssons arbete. (Foto Hemslöjden i Skåne)

Utställningen Huipil av Eva Davidsson. (Foto Anna Molander)

The post Huipil: textila likheter mellan skånskt och mexikanskt hantverk appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

På lördag öppnar en stor utställning med Karin Ferner igen, hon har ett produktivt år den folkkära och kära folkkonstnären. I höstas en bejublad utställning på Hemslöjden i Skåne, och nu är det Rättviks konsthall som får ta del av en rad nygjorda arbeten av Karin, detta är en fortsättning på det arbete hon visade i Landskrona. Här har hon blandat textila kreationer, silversmycken, pappersklipp och skulpturer, det mesta i återbrukat material.

Jag är så glad över möjligheten att få visa upp dessa bilder, då bredden i hennes konstnärskap blir så tydlig. Utställningen som öppnar på konsthallen imorgon heter Glädje och grannlåt, och har undertiteln – en sansad återbruksyra med smycken och objekt.

Verket heter Kattöga och är gjort av Karin Ferner, aktuell med en utställning i Rättvik som öppnar i helgen. Hon säger: “Det jag jobbat mycket med nu är att smycka. Inte enbart med regelrätta silversmycken utan med vad som helst som känns vackert eller spännande.” (Foto Kurbits)

“Klackmattekrage med gamla svartvita dräktband och en måttlig brosch”, beskriver Karin detta verk.  (Foto Karin Ferner)

Här har Karin Ferner arbetat mycket med tematiken återbruk, något som ju å ena sidan är allra högsta mode i form av ett samhälle som behöver ställa om, och något som ju i allra högsta grad är en mycket naturlig del i slöjdens och folkkonstens själ och kärna. Att arbeta med omställning, återvinning och hållbarhet är liksom detsamma som att arbeta med slöjd och folkkonst vill jag säga.

“Näver again” brudkrona i näver och bleckplåt av Karin Ferner, på plats i utställningen i Rättviks konsthall från och med imorgon. (Foto Karin Ferner)

Detta är Karin väl medveten om också och det är roligt hur hon så obehindrat rör sig mellan genrer, materialval och uttryck – fritt formas dräkten som utgångspunkt, ofta med ett silverarbete som kronan på verket, eller garnbollarna, eller festkragen, traditionens bruk av delar från förr samsas med så många spännande materialval. Här samsas reflexband (varseldräkten får en helt ny innerbörd!) tallbarr i plast, papperssugrör och lappar från tvättråd och streckkoder som alla blir naturliga delar i det kontrasterande och värdefulla blinget, silvret, som ju är Karins återkommande kärnmaterial som silversmed.

Blixtlåskorsett och Knyppelkrage, gjorda av Karin Ferner. “Det blir nästan som lokalproducerade råvaror, blixtlåsen är inköpta på Erikshjälpen och knyppelpinnarna är från Myrorna i Borlänge. Allt finns här bara man ser det! Ofta sätter det min dagsagenda när jag hittar något spännande”. (Foto Karin Ferner)

Ögonfröjd och papperskrage, fångade och gjorda av Karin Ferner. (Foto Karin Ferner)

Hon är samtida, politisk och tydlig i tankar om just klimatkris, konsumtion och kritik kring överkonsumtion, samtidigt som hennes verk aldrig tappar den estetiska aspekten, där själva smyckandet är och förblir en viktig del. Karin Ferners arbeten går att bära, har uppgift att smycka, dekorera och i den formen också väcka uppmärksamhet.

Sammansatta streckkoder med tankar om konsumtion i kombination med lappat och återbrukat. Verket kallar Karin Nyanser av gult, då hon själv aldrig varit förtjust i gult och behövde göra upp med färgen. “Nu har jag förlikat mig med den. Skönt! ” säger hon. (Foto Karin Ferner)

Ett delikat arbete – pappersklippet har Karin monterat på plats i utställningsrummet, här har hon dock satt ihop det för att fota. Så rasande elegant, eller hur?! (Foto Karin Ferner)

Det är ett nöje att få kommunicera med Karin, som gärna berättar i mejlade ord, historier och berättelser om hur verken kommer till, hur hon tänker när hon samlar eller sätter samman. Alltid finns där en historia av något slag, och det är ju också därför hennes verk har sådan närvaro och själ. Ett av de sista mejlen med bilder som kom var från själva utställningsbyggandet, där Karin och hennes man hade byggt ihop verken i en helhet.

– Tänkte på att jag inte berättat om allt annat än provdockor, det finns ju fina historier om återbruk i de andra grejorna också. De små rödhättorna till exempel.

Mobilen Flickornas ringdans, de röda hättorna som blev tvättade lite för häftigt bildar blickpunkt i Karin Ferners utställning. (Foto Karin Ferner)

– Jag kallar takmobilen ” Flickornas ringdans”. De små hättorna var tänkta av någon att skänkas till Leksands kulturhus museiavdelning, men givaren tänkte att de borde vara rena när de överlämnades. Sagt och gjort de hamnade i för varmt vatten och i tvättmaskinen, var på de tappade allt, färg, form och foder. Men rena var de så de överlämnades till Kulturhuset, som inte ville ha dem på grund av detta. Då sa givaren: då får ni kasta dem. Så en dag när jag ställde ut där fick jag frågan om det var något jag på något vis kunde använda mig av. Sedan har kassen med rödhättor blivit stående hos mig några år. Med hjälp av hönsnät och mycket fixande har äntligen några av de små hättorna fått nytt liv och börjat dansa i taket på utställningen.

Reflexdräkt från Leksvik eller Rättsand, för kvällsbruk. Ett ypperligt komplement för mörka kvällar då en vill bära dräkt, eller hur? (Foto Karin Ferner)

Nygamla dalmålningar som också de pryder sin plats i utställningen. Karin säger så här:

På 70 och 80-talet var det populärt att gå kurs och måla kurbits. Resultaten var inte alltid i paritet med entusiasmen. Nu har det gått en fyrtio femtio år sedan dess och nu hamnar de på loppisarna. Sådana ” dalmålningar” har jag samlat i några år. Tiden var mogen att använda dem som collagebakgrund. En del har jag bara blingat upp med glitter och andra har fått mera kvinnlig representation. En del har fått tomtemasker och andra ”nödvändiga” tillägg. Jag tycker att jag tagit dem in i tiden och förlängt livet på de stackars målningarna. Jag kallar dem ” Nygamla dalmålningar”.

Och ja, vad sägs? En ganska ståtlig samling hon visar eller hur? (Foto Karin Ferner)

Återbrukstanken är central i utställningen Glädje och grannlåt. Här är verket Hjortklänning förstås med ett ”Handhjort smycke”. (Foto Karin Ferner)

Utställningen Glädje och grannlåt – en sansad återbruksyra med smycken och objekt, av Karin Ferner visas på Rättviks konsthall från och med imorgon, 15 juni, fram till 8 september. Imorgon finns konstnären på plats under vernissagen så passa på att besök utställningen och träffa Karin för att höra mer om hennes fantastiska arbete.

För oss som inte kan vara med under morgondagen kommer ytterligare några av de bilder jag fått av Karin här:

Silverkrage och lingonkrans. (Foto Karin Ferner)

Grankrona och silversmycken, Änglavakt. (Foto Karin Ferner)

Tofshjärta. Ingår i utställningen Glädje och grannlåt, av Karin Ferner. (Foto Karin Ferner)

Klackmattekrage med röda dräktband. (Foto Karin Ferner)

The post Gläjde och grannlåt – missa inte Karin Ferner i Rättvik i sommar! appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Jag kom i kontakt med den alldeles fantastiska täljaren Per Norén i september i fjol, då jag snubblat över hans instagramkonto Spångossen en kort tid innan. Jag skrev en nyhet till tidningen Hemslöjd under hösten med följande beskrivning och ingång:

Han har bara täljt i lite mer än ett år, Spångossen, eller Per Norén som han heter utanför instagram. Det är nästan svårt att förstå när man ser hans uttrycksfulla handlag, men han säger att det blev en väldigt romans mellan honom och träet när han började, och att den verkar hålla i sig. 

-Att tälja har blivit som ett hemmagym för hjärnan och hjärtat, det är spännande att uppleva slöjden och arbeta med den också inombords, sade hand bland annat om sitt då nyligen funna intresse.

Vårt initiala samtal blev så fint och var så givande att vi flertalet gånger efter det återupptagit kontakten. Vi har under året pratat om livet, om politik och klimatkrisen,  om hur tillvaron kan få helt nya vägar och hur slöjdens inneboende kraft kan vara den drivmotor som samhället och vi själva kan behöva för att byta riktning.

Senaste samtalet skedde för någon vecka sedan och  det har sannerligen varit en fröjd att få följa hans tankar under de månader vi haft kontakt. Slöjdens närvaro i Pers liv och sätt att reflektera är direkt och mycket ömsint.

Spångossen, Per Norén täljer främst krympburkar och skedar, gärna i björk och al. Slöjden är blingig, den är punk och hiphop säger han. “Slöjden har en viktig plats i nutiden men för att folk ska förstå och få upp ögoningen behöver vi smälla lite i kastrullen”. (Foto Per Norén)

Per bor och verkar i södra Hälsingland, nära Bollnäs. Han säger sig alltid ha haft nära till kniven och med skogen runt knuten kan han själv välja sitt material. För några år sedan slet livet i handbromsen, som Per beskriver det. På grund av en kropp som längre inte orkade så tvingades han omvärdera snudd på allt han visste om. Mötet med naturen och de ömma mjuka värdena blev avgörande. Han har ett fint hälsingemål och han uttrycker sig eftertänksamt, kärnfullt och ofta mycket målande.

Att han hittat rätt utlopp för sin person och sitt kreativa kynne råder det inga tvivel om. Och visst finns det något förunderligt över att hans täljande inte har varit en mångårig gärning utifrån hur långt han kommit i utvecklingen av sitt uttryck på så kort tid. Men entusiasmen och det nykära i att hitta en syssla som får själen att sjunga, ja den lyser igenom i hela hans väsen.

“När lusten och ron visar vägen fyller det undermedvetna vårat sinne med färg och form! Genom ett kravlöst bejakande av lärandeprocessen färdas drömmen allt lättare mellan tanke och hand. Ett sätt att lära känna sig själv”. (Foto Per Norén)

Vad är det för material du helst täljer i?
-Al och björk.

Varför?
-Jag har på senare tid lärt mig att ta livet lite mer som det kommer och nu råkade dessa träd växa så lämpligt runt knuten. Jag är så pass täljgrön att jag inte hunnit bli träkräsen än!

Jag ber Per att utveckla vad materialet betyder för honom, varför han kunnat ta till sig dess uttryck på ett så direkt sätt. De krympburkar och slevar som han formar är så fint anpassade till just materialet tycker jag.
– Jag tycker att själva björken i sig är något av en uppenbarelse, en symbol för ljus och liv, och så gillar jag hur det känns att slöjda i det. Björken är ett komplett slöjdmaterial för mig. Jag blickar glatt fram emot nya träslag men kommer nog alltid i grunden vara en björkpöjk!

Per har under året främst täljt krympburkar och slevar. Det finns så mycket möjlighet till variation menar han, då formerna går att utforska i det oändliga. Han övar form och mönster, avvägningar och proportioner och säger att det är så han kommer framåt.
-En slev är inte bara en slev, jag kan göra den i tusentals varianter. Det är spännande att repetera en form om och om igen, det lär jag mig mycket av. Man stretchar fantasin och övar upp det fina färg och formgehör som ryms inom oss alla.

Täljningen är ett bra sätt att komma nära sitt kreativa uttryck, menar Per Norén, som gärna täljer krympburkar. (Foto Per Norén)

Har du gått någon utbildning inom detta?
-Jag hade en glad granne som plockade fram en krympburk och visade lite hur man gör den, det var spännande att se och så började jag prova mig fram.

Det låter förstås enkelt när han säger det, och hans alltid ödmjuka inställning till sin egen gärning är en fin egenskap med tanke på hur vackra saker han kan åstadkomma. Men Per är tydlig med att täljandet är och kan vara för alla. Som kravlös avslappning, tålamodsövning eller ett sätt att finna och odla det egna uttrycket.
– När lusten och ron visar vägen fyller det undermedvetna vårat sinne med färg och form! Genom ett kravlöst bejakande av lärandeprocessen färdas drömmen allt lättare mellan tanke och hand. Ett sätt att lära känna sig själv!

Per utvecklar:
-Själva täljningen är ett kanonhjälpmedel för att komma nära sitt egna kreativa uttryck. Det jag gör är egentligen inte speciellt svårt (!) det krävs bara ihärdigt arbete.

För Per Norén är täljningen som “ett hemmagym för hjärnan och hjärtat”. Den hjälper honom att träna den kreativa muskel som han vill hålla i trim. (Foto Per Norén)

I några ordalag senare beskriver han alltså täljningen som “ett hemmagym för hjärnan och hjärtat” och att det hjälper honom att träna den kreativa muskel som han vill hålla i trim.
– Jag plockar bort den yttre jämförande biten av skapandet och fokuserar därmed enbart på att kunna känna in mitt egna formgehör och fullt ut bejaka det och lära mig av det. Det är befriande.

Det handlar om att  tillåta sig att följa inspirationen och låta den växa fram helt förutsättningslöst och samtidigt mota bort  kritiska tankar om att det man gör inte är tillräckligt bra eller inte säger Per.
– När man övar upp detta färdas man både snabbare och längre, lusten och skaparglädje tar fart, säger han och fortsätter: Ju mer objektiv och vänlig jag kan vara mot mig själv i en sådan process, desto rakare går vägen mellan a och b. Jag stannar inte av processen hela tiden för att piska mig.

Tillåt dig själv att följa inspirationen! Säger Per Norén som gärna sprider inspiration kring täljandet. (Foto Per Norén)

Vad händer i dig när du slöjdar? Kan du beskriva vilka processer som sätts igång?
– Först kan en ljus och glad impuls falla ner, när jag får se något jag har hemma, en blick som faller på något, en ljusstrimma som kommer in i ett fönster, en blomma, en hälsingegård. Jag ser ett sammanhang. Intrycken kokas i fantasin ner till blott ett hum av en form.

Nästa steg beskriver Per:
– Ja men då stakar jag iväg i min fantasibåt, istället för att överrumplas av alla tänkbara beslut tar jag ett formval i taget och låter magkänslan visa vägen. Dimman lättar och ur drömmen träder en liten allmogegranat (en krympburk).

Per skrattar och fortsätter:
– Med tiden som vän, och blott en känsla att utgå ifrån så kan lusten ibland bara räcka till beslutet huruvida det är en kort eller lång burk. Slöjd som helandeprocess välkomnar enkla och självklara beslut. Ju mindre krampartat och kravlöst och ju mer beslutsvan och närmre man känner sin smak desto fler beslut kan man med enkelhet ta! Vips bubblar burkar och slevar upp en efter en! Det är väldigt lätt att låsa fast sig genom att överbelasta skaparmuskeln med för mycket krav och självkritiskt jämförande med andra. Ha tålamod bara och öva på det, ett snitt i taget!

Täljandet får ta tid för Spångossen Per, han låter det vackra växa fram. (foto Per Norén)

Resonemanget är fantastiskt att följa, då det ju sätter ord på den kreativa process som jag tror många känner igen sig i. Hopp och förtvivlan, storhetsvansinne och det ynkligaste av tvivel. Pers omsorg om sin hälsa och vetskap att han inte kan ställa höga krav på sig själv gör att han medvetet låter sin process gå långsamt.
– Att låta alstret växa fram i handen, medan tålamodets stilla ro slår in mot strand, det stärker både kropp och själ. Här har jag ett hjärtats kretslopp! Mötet med trädet i naturen, resurstillvaratagandet, inspirationen, lusten, ron, lärandet, mötet med likasinnade. Runt, runt går denna lyckans karusell.

Jag fick som sagt upp ögonen för Per Norén via instagram, där hans konto Spångossen växer allt mer. Vi är många som njuter av att se hans bilder men också ta del av hans värld, så som den ser ut i täljandet, även i skapandet i stort. Kontot har blivit en värdefull del i hans slöjdande menar han, där får han möta och låta sig inspireras av andra likasinnade och kanske själv inspirera andra att våga tälja. Det har blivit en kanal ut för honom och han har också tydliga idéer om hur vi ska uppleva hans text och bilder.
– Jag önskar att mitt konto kan smitta lite av den lust och värme som jag känner inför trädet naturen och kniven. Här räcker alla till som de är!   

Krympburkar av Per Norén, hämtade från hans instagramkonto Spångossen, där det alltid bjuds på extra omsorg i bildkomposition och material. (Foto Per Norén)

Vid det här laget har Per haft ett antal utställningar, men när vi först pratades vid var det en som han då tagit sats och genomfört, något som var både stort och värdefullt för honom. Då på Kulturhuset i Bollnäs, Smögan. Det blev en installation som kom att betyda mycket för honom.
– Jag tycker ofta det rör sig inom en sluten ram när slöjd ska presenteras, ofta viskande, muml ande och med mycket allvar. För mig får det gärna smälla och döna!

På samma sätt väljer Per att fota sina täljda arbeten.
– Det får tas i ordentligt och gärna spraka lite! Jag vill hylla trädet och slöjden. Det vidunderliga är inbjuden till kalaset, du också! Nuet håller andan! Tälja på Disco-vis!

Per utvecklar. Slöjd kan vara så himla blingigt! Och punkigt, och hiphop! Allt kan det bli menar han.
– Slöjden har en viktig plats i nutiden, men för att folk ska förstå och få upp ögonen behöver vi smälla lite i kastrullen.

Ett av de viktigaste sakerna med slöjden och täljandet avslutar Per med, precis innan vi lägger på:

Håll drömmarna nära. Titta till dem då och då! När vardagen känns grå måla världen med den oändlighet av färger som ryms inom dig. Med tålmodig ro och lust i våra ben far vi fram i ljusets hastighet!

“Håll drömmarna nära. Titta till dem då och då!” Slev av Per Norén. (Foto Per Norén)

Vi pratar igen, denna gång en kall januarikväll 2019:

Hej Per, vad har hänt sedan sist?
– Jag har skaffat ett snickarbod på hjul! Nu vill jag ut och träffa andra slöjdare – det är ju fantastiskt att mötas i sociala medier och där är det och har varit en fin plats att möta många på. Men jag är sugen på riktiga möten nu.

Fler förfrågningar om att sälja alster har kommit Pers väg, samt ytterligare ett antal erbjudanden om uppdrag, intervjuer och utställningar. Jag är inte det minsta förvånad, då den inkluderande täljaren som så generöst bjuder både på sitt hantverkskunnande och sin inspiration väcker förundran. Pers instagramkonto Spångossen har växt, liksom hans egna önskningar om mer interaktion med hantverkscommunityt. Just nu är deltar Per i utställningen Björk i Surahammar, där han tillsammans med en rad träutövare visar sina alster.

Hur passar utställningsformen dig numera?
– Det värmer fint att det finns ett intresse för att ställa ut mina alster, det är något nytt och spännande. Inte alltid så enkelt. I mitt instagramflöde arbetar jag gärna in naturen, jag låter det täljda klinga ihop med bilder av skog och blommor. Vid en utställning är det andra förutsättningar. Då ska det täljda tinget och åskådaren dela nuet ihop.

Men slöjd är inte en materialsport säger Per, alla kan börja med en bit trä i handen menar han:
– Att med hakan högt och obrydd klara av ett slintande felhugg med kniven, att sedan förlåta sitt misstag, ta lärdom och glatt skutta vidare. Det är en viktig del i täljandet. Vänja sig vid misstag och ta dem med ro!

Ännu en magisk krymburk från Spångossen. (Foto Per Norén)

Vi har pratat om det förut, din starka tilltro till att alla kan som du ofta återkommer till, det är en fin övertygelse tycker jag.
– Konsumtionssamhället har det inbyggt i sig att vi som konsumenter för det mesta vandrar runt med efterkälkeskänsla. Alltid är det någon som ligger före, för att sedan bli omkörd av någon annan. Ny pryl, ny stil, nuet kikar förbi för att sedan förpassas till historien. Våra ”möjligheter” att uttrycka oss går via trendens nyckfulla fana. Se hur den fladdrar. Det jag tyckte var vackert idag ligger på soptippen i morgon. Vilka är vi, när räcker vi till?!

Detta är en fråga som engagerar Per mycket, vi tar upp tråden igen när vi hörs ett par månader senare:
– Vi har så mycket vackert inom oss, alla färger och former i djupet av oss själva som bara längtar efter att vägen. Trädet är ett vitt ark, lyssna länge och väl snart hör du dem. Färg och form i långa rader möter dig i fantasin. Det tidlöst vackra finns i oss alla, vi räcker till! Ha tålamod snart suger du på din egenkokta ögonkaramell! Trender vad är det?

“Trädet är ett vitt ark, lyssna länge och väl snart hör du dem. Färg och form i långa rader möter dig i fantasin.” Att prata med Per är en upplevelse, då han vill inkludera alla i upplevelsen av att skapa genom slöjden. (Foto Per Norén)

Vari finns dina drivkrafter?
– Att arbeta för att skapa en mer fredlig och kärleksfull existens. Så det finns ork över i människor till att ta tillvara på en jord som tjuter efter hjälp. Något av det finaste jag som jag vet är när en människa finner sitt egenvärde!

Per fortsätter exalterat:
– Vi behöver bygga ett nytt eller nya system som inkluderar fler på ett nya sätt. Idag går folk och känner sig som idioter, som stressade, jagosäkra, konsumenter kommer folk inte förmå att hjälpa till med samhällsbygget. Det måste det ändras på! Slöjden blir som en liten stjärna på himlen!

Här hörs en lång högljudd utandning i telefonen och på sitt mycket karaktäristiska sätt säger Per “och där bryter vi för reklam” som att han nu pratat för flummigt igen eller för utsvävande och därmed behöver korrigera sig. Han skrattar och är mycket nära till att driva med sig själv. Men det är fint att få prata med någon som är så uppfylld av vad hantverket ger, som för egen del är så medveten om hur stor skillnad täljningen i det här fallet, gör.

Hur ser du på framtiden?
– Jag vill bli frisk. Och sen åka och möta och dokumentera möten med fantastiska hantverkare.

“Mitt mål är inte att folk ska göra snygga krympburkar, jag vill att folk ska tillåta sig vara hela sig själva och att de ska kunna få upptäcka sig själva genom sitt eget skapande. Alla ska få vara precis som de är.” (Foto Per Norén)

Vi möts igen över telefonen en varm juniförmiddag där målet är att knyta ihop den här texten och tankarna kring Pers hantverk,  en inte helt enkel uppgift eftersom utövandet är en så allomfattande del av Pers tillvaro just nu och samtalet spretar på det ljuvligaste vis. Jag frågar ändå avslutningsvis honom om hans mål med täljandet:
– Mitt mål är inte att folk ska göra snygga krympburkar, jag vill att folk ska tillåta sig vara hela sig själva och att de ska kunna få upptäcka sig själva genom sitt eget skapande. Alla ska få vara precis som de är.

Jag är så glad över att jag fått ta del av Pers utövande under detta år,  där hans funderingar och upptäckter kring sitt eget och andras görande varit värdefullt och oerhört intressant att se. En slöjdstjärna i starkt lysande sken och med så mycket guld i händerna. Följ Per Noréns väg du med! Inspireras inte bara av hans förhållningssätt till slöjden och täljandet, utan också av de alster han gör.  På instagram heter han alltså Spångossen (okej @spangossen för att vara mer exakt), där hela hans färgsprakande värld finns att njuta av.

Och har du tur finns han på vägarna nära dig inom en framtid. Eller som medverkande på en eller annan utställning – exempelvis här under hela sommaren!

The post Möt Spångossen Per Norén som styrs av magkänslan och täljer med hjärtat appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.