En riktigt fin, rolig och glad midsommar önskar jag er, Kurbitsvänner! Hoppas att ni får en bra och härlig midsommarhelg med alldeles lagom dos med vackert, gott och ledigt. Jag hoppas också att ni får möjlighet att njuta extra av folkdräkter, hemslöjd och hantverk som ju på det ljuvligaste vis tenderar att komma fram vid den här årstiden!

Själv kommer jag att fira på Forsa Forngård, där jag vet att det blir allt ovan – inklusive kyrkrodd, resning av midsommarstång, chokladhjul och dans.

Pappersklipp från Karin Ferners pågående utställning Glädje och grannlåt, på Rättviks konsthall. (Foto Karin Ferner)

På Kurbits har det den senaste veckan varit fullt med inspiration för den folkkonstintresserade, där hantverket, nytänkandet och traditionen verkligen fått stå i centrum.

Så om du vill boosta inspirationen kring kulturarv, hantverk, slöjd och folkdräkter ytterligare rekommenderar jag varmt att läsa både inlägget om Karin Ferners nya utställning i Rättvik, samt om täljaren Per Norén som arbetar med den traditionella slöjden.

Täljaren Per Norén använder lusten och hjärtat när han täljer, och då blir det så här vackert. (Foto Per Norén)

Fira fint vänner! På återhörande nästa vecka, men som traditionen bjuder stänger jag Kurbitsbutiken för egen påfyllnad ett par veckor under sommaren.

The post Kurbits önskar Glad midsommar! appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

För en tid sedan fick jag möjligheten att hälsa på Textilvetenskapen i Uppsala, det ämne som tillhör Konstvetenskapliga institutionen på universitetet men som i sig själv har egna speciella ramar fokuserade på hantverkskunnande, studier av material, redskap och tillverkningssätt. Här är det själva textilen som står i centrum.

Cecilia Aneer som är universitetslektor i textilvetenskap tog emot mig och visade mig runt på plats, det var verkligen spännande att se lokalerna. Varför då tänker du, hur kul kan det vara att se universitetskorridorer?

Cecilia Aneer är lektor i textilvetenskap och visade mig runt i lokalerna på Uppsala Universitet. (Foto Kurbits)

Jomen se, här finns det fortfarande fokus på hantverksprocessen, och det gör att det exempelvis finns vävstolar för utforskande av vävtekniker, samt undervisningssalar med material i fokus – som student får du bland annat prova på att spinna och lära dig mer om broderi. Grundkursen innehåller exempelvis också en åttaveckorsperiod, där uppgiften är att sätta upp en vävstol från grunden.

Gammal mönsterkonstruktionsbok för att få förståelse för hur det gjordes förr. (Foto Kurbits)

Och inte nog med det, det finns även ett arkiv att botanisera i. Samlingar där inriktningen kanske inte så mycket ligger på att bevara för bevarandets skull, utan mer som ett undervisningsmaterial att ställa frågor till för studenterna. Något som jag tyckte var oerhört spännande, här fick man röra och känna, titta på detaljer och prover.
– Det handlar inte så mycket om intakta plagg här, för vår del får gärna textilierna vara lite skadade eller använda, det ger oss bara ytterligare träning i dess utseende, bruk och historia, säger Cecilia.

En peliss från 1820-tal som precis kommit in till arkivets samlingar på textilvetenskapen i Uppsala. (Foto Kurbits)

Samma peliss, med spår av användning genom åren. (Foto Kurbits)

Textilvetenskap kan du läsa som fristående kurser eller som en del i ett program, se mer här.  Och så finns det ju också möjlighet till fördjupning i ett magisterprogram med ytterligare möjlighet till forskning.

Men, vad blir man då? Vad kan man använda ämnet till?
– Många som läst textilvetenskap arbetar med samlingar i olika sammanhang, inom riksantikvarieämbetet eller i museala samlingar exempelvis. Du kan även arbeta som museitjänsteman eller i utbildningssammanhang av olika slag. En hel del går också vidare till konstnärliga utbildningar efter sina studier här, säger Cecilia.

Handvevad skyttelmaskin. (Foto Kurbits)

Textilvetenskapen ger möjlighet till att få förståelse för textil genom historien, olika stilar och att känna igen dem, men också att kunna se på plagg och textila föremål och se de hantverksmässiga spåren – vad har förändrats och vad är original?
-Sist ser jag det också som viktigt att studenterna får med sig språket kring textilierna. Att kunna läsa och beskriva plagg, tekniker och material korrekt och även kunna kommunicera kring hantverksprocessen kring plaggen.

Ämnet står mitt emellan teori och praktik, vilket är något som Cecilia Aneer återkommer till under mitt besök. Det handlar mycket om att både se och göra, för då sätter sig kunskapen i kroppen och i huvudet menar Cecilia.
– Vi som undervisar och jobbar här har alla en praktisk bakgrund, jag är skräddare, här finns också lärare med lång utbildning inom vävning och broderi. Alla har rejält med hantverk med oss men det är inget du behöver ha som student när du kommer till oss.

Provdockor – hållning förr och nu: dockan till höger är från 1960-tal, till vänster docka från 1980. (Foto Kurbits)

Det är däremot inte ovanligt att textilvetenskapliga ämnet föder intresse att fördjupa sig praktiskt, menar Cecilia. Att kunna förstå materialet är det viktigaste, och de frågor du väljer att ställa beror ju på de förkunskaper du har eller de kunskaper du skaffar dig.

Eftersom textilvetenskapen som ämne är relativt litet, här erbjuder man ändå ett antal platser på basnivå varje kursstart (cirka 25-30 elever per A-kurs), samt har även fortsättningskurser och forskning, men en förutsättning för detta är det gränsöverskridande som ämnet behöver ingå i. Detta ser Cecilia dock som en styrka:
– Som student hos oss läser du flera kurser och moment tillsammans med andra ämneskurser, det gör att du exempelvis får konstvetare, arkeologer eller etnologer som kurskamrater och därmed får ta del av deras ingångar i ämnet.

Cecilia Aneer berättar att plaggen i deras samlingar gärna får vara skadade, det hjälper till i undervisningen. (Foto Kurbits)

Även om ämnet i sig är fullt tillräckligt att fördjupa sig i på egen hand menar Cecilia att de genom samarbete över ämnesgränserna vinner mycket i jämförelse och förståelse för sammanhang. Ofta hamnar man som textilvetenskapsstudent senare i yrkeslivet på museer eller i andra antikvariska sammanhang.

Men vad är det som gör ämnet så roligt?
Cecilia skrattar och pratar om passion, nörderi, möjlighet till fördjupning, och inte minst – hur fantastiskt det är med förståelse av material och tekniker.
– Det ligger mycket i upptäckandet för min del, att få nörda ner sig i något och även få förmedla det vidare. Passionen i att få titta på en skicklig hantverkare och förstå hur resultatet kan bli så som det blir. Jag brinner verkligen för mitt ämne och vill inget hellre än att förmedla det till fler.

Cecilias specialområden är dräkt och historiska modedräkter, något hon forskar på men även undervisar i.

Ett vansinnigt vackert livstycke som Cecilia Aneer äger och använder i sin undervisning. (Foto Kurbits)

Vad behövs i framtiden?
Nu har vi fått sällskap av en av textilvetenskapens doktorander, här finns en handfull som forskar i ämnet. Till lunch möter Ingela Wahlberg upp, som är doktorand och lärare i textilvetenskap. Hon och Cecilia säger båda att de gärna vill ha fler kollegor och mer resurser till forskning i framtiden.
– Vi vill hitta större kontaktnät att ingå i, ha möjlighet att skapa större forskningsteam och därmed också få större möjlighet att fördjupa oss i ämnen inom området.

Cecilia Aneer och Ingela Wahlberg, båda knutna till textilvetenskapen i Uppsala, där de forskar på skilda ämnen men har samma passion för ämnet. Tack för en fin dag! (Foto Kurbits)

Både Cecilia och Ingela ser en stor ökning i intresset för området, vilket är roligt. Det behövs menar de:
-Ett ökat specialintresse leder ju till fler fördjupningar inom vårt område och det gynnar ämnet, säger Ingela. Jag är själv ett bra exempel på just specialintresse, säger hon och inte förklarar lite av vad hon arbetar med i sin forskning: vadstenabroderier. Men då inte på broderierna generellt, utan här pratar vi stygn.
– Jag tittar bland annat på stygnens förhållande till bottentyget, alltså hur de är placerade. En favoritteknik är läggsöm från medeltiden fram till idag.

Varför då?
-Det är en snygg, snabb, rationell och effektfull teknik – som vi dessutom använder än idag.

Ingelas specialintresse för hur stygn är broderade från vikingatid till 1680 är alltså något som har en plats inom ämnet. Cecilia och Ingela menar att det är viktigt att just tekniker får ta plats inom textilområdet – där man alltså inte pratar om form eller färg, eller design – utan just hur material och sätt att bearbeta dem eller hur de är konstruerade som får stå i fokus.

Ingela avslutar med att visa mig en rad bilder på hennes pågående forskning. Det är oerhört detaljrikt och mycket spännande, hon förklarar entusiastiskt en bild av ett broderi hon nyligen sett på Vadstena slott:
-Se här! Hur ljuset reflekteras! Materialet silke och stygnens läggning maximerar ljusreflexerna, det är så skickligt gjort och det är uppenbart att det var den effekten brodösen var ute efter. Här är det inte motivet som är intressant, utan effekten av stygnen som helt och hållet gör det.

Provlappar ur textilvetenskapens arkiv. (Foto Kurbits)

Textilvetenskapen handlar alltså om att sätta in textilt material i ett historiskt sammanhang, här ingår materiallära, färgning, redskap, tillverkning, bruk och vård av textilier och dräkter bland annat. Och alltså mycket med fokus på just handgripligt görande ur ett undersökande perspektiv.

Är du intresserad av detta och vill använda dig av textilen inom områden kring utbildning, samlingar och museer i framtiden, ja då är detta ett ämne för dig. Ingela och Cecilia berättar att en sen antagning för hösten kommer att öppna under juli månad – så får du feeling är det bara att söka.

Här finns mer praktisk information.

The post Kurbits besöker: Textilvetenskapen på Uppsala universitet appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

En bättre topp inför en sommarvila kanske det inte kan bli här på Kurbits? Det är en stor glädje för mig att återigen få visa arbeten av den alltigenom fantastiska Per-Åke Backman, som med sina vackra mobiler i halm alltid får mig att se slöjdens möjligheter, eviga skönhet och galna upptåg i ett.

På Matsgården utanför Rättvik finns Per-Åke Backmans halmkronor i sommar. (Foto Ingela Sannesjö)

I sommar visar han ett antal nygjorda kronor, och har du möjlighet är det till Matsgården utanför Rättvik du ska bege dig.

Här är Per-Åke själv fångad på bild, monterandes en av sina fantastiska halmkronor. (Foto Ingela Sannesjö)

Som alltid finns det en rad tankar kring materialet Per-Åke använder, och hans funderingar kring hållbarhet och sättet vi använder och återanvänder brukar få utlopp i resonemangen kring verken. Denna gång heter utställningen Compost Art – the mobile straw exhibition, och där berättar han att titeln föregås av en scen för ett par år sedan vid en fotografering, där en situation uppstod att en krona (och Ingela Sannesjö som assisterade vid denna fotografering) blev fångad mellan de två soptunnorna.

Compost Art? Fotografen Ingela Sannesjö symboliskt fångad mellan två tunnor vid en tidigare fotografering. (Foto Lennart Edvardsson)

– Tanken på titeln kom därifrån. Det var så vansinnigt oglamoröst det hela, men ändå så talande, där hon Ingela just befann sig mellan ”brännbart” och ”kompost”. För det är ju där lite av mitt materialval hamnar.

Per-Åkes kronor är gjorda av naturmaterial som lätt förvandlas till något annat… (Foto Lennart Edvardsson)

Nu finns alltså dessa kronor att se i sommar, och precis som vanligt är det spillmaterial, förgängligt material och sådant som egentligen kanske inte i sig är så värdefullt som Per-Åke använder och tar tillvara.

Men den magi och det tålamod som han besitter ger dessa häpnadsväckande resultat. Att se hans kronor sväva i ett utställningsrum är ren och skär lycka för en slöjdnörd, jag tycker som sagt att de förkroppsligar så mycket av vad slöjden är och står för.

Så oerhört ståtlig! Kronan New Look, model b, av er-Åke Backman. (Foto Ingela Sannesjö)

Utställningen är med all säkerhet värd ett besök, men jag har också fått möjlighet att få visa upp bilderna, tagna av Ingela Sannesjö, också här. Och ja, som sagt, kan det bli lämpligare, att ta sommarvila på detta vackra sätt?

New blue line, model b av Per-Åke Backman. (Foto Ingela Sannesjö)

Jag hoppas nu att sommaren är ljuv, skön, rofylld och även fylld med massa kreativa utlopp och påfyllnader. Vi har hunnit med en tur till Hälsingland redan men kommer också att ägna sommaren åt att tågluffa i Europa, det blir en helt annan sorts påfyllning för oss i år.

Följ mig på instagram @kurbitsmedia för mer slöjd- och hantverksuppdateringar i sommar! Vi ses igen utvilade och redo för nya äventyr.

Magiska resultat med så enkla medel, såsom han skapar, Per-Åke Backman! (Foto Ingela Sannesjö)

Black and white, mode e. (Foto Ingela Sannesjö)

Intrikat och så vacker! New look, model a. (Foto Ingela Sannesjö)

A-line, model a. Halmkrona av Per-Åke Backman. (Foto Ingela Sannesjö)

New blue line, model a. Av Per-Åke Backman. (Foto Ingela Sannejsö)

New red line, model b. Av Per-Åke Backman. (Foto Ingela Sannesjö)

På Matsgården utanför Rättvik finns dessa kronor att se fram till 4 augusti. Gå och se! (Foto Ingela Sannejsö)

The post Kurbits önskar glad sommar med grannlåt i mängder! appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

I helgen öppnade Bokstavligt slöjdat – en utställning med slöjdade ord, bokstäver och budskap på Hemslöjden i Landskrona. Vårens efterlysning från Skånes Hemslöjdsförbund gav över hundra napp, 118 personer skickade in alster där de slöjdat bokstavligt – reglerna var enkla:

Skapa något efter egen design i fri teknik och material som innehåller bokstäver, tecken, rod och meningar.

Broderi av Monica Pålsson, Karlskrona, deltagare i den pågående utställningen Bokstavligt slöjdat, på Hemslöjden i Skåne just nu. (Foto Kalle Forss)

Nu visas de utvalda alstren i utställningen Bokstavligt slöjdat. Det är en rolig uppmaning och en intressant vinkel, då ju det bokstavliga i slöjden förvisso har en lång tradition, i och med täljda altartavlor eller broderade bonader, men kanske också fått ytterligare en dimension i nutida slöjdande med något mer samhällskommenterande tankar, åsikter och just budskap.

Broderi av Kerstin Nettelblad i Bokstavligt slöjdat just nu. (Foto Kalle Forss)

Vi mår bra av att säga vår mening, och idag är det allt vanligare att den meningen så att säga kommer ur händerna.

Sytt nåletui av Adrienne Görgényi, Malmö. Ingår i Bokstavligt slöjdat i Landskrona just nu. (Foto Kalle Forss)

Täljd burk, med Landskrona vattentorn av Rolf Lindström, Lund. (Foto Kalle Forss)

Nu finns bidragen hängda och invigda för den som vill besöka Landskrona. Fram till 19 oktober är allt på plats. Men den som är nyfiken (jag! jag!) kan hålla utkik på Hemslöjden i Skånes sajt, där ett digitalt utställningsrum inom kort kommer att öppnas upp, där alla alster kommer att visas upp.

Stickad kofta av Helga Gunnarsson, Stockholm. Finns att se i utställningen Bokstavligt slöjdat fram till 19 oktober. (Foto Kalle Forss)

Kerstin Nettelblad har också gjort denna finfina nåldyna till utställningen Bokstavligt slöjdat. (Foto Kalle Forss)

Bilden i inläggets topp förställer en täljd sked av Sebastian Ungh, Malmö.

The post I helgen invigdes Bokstavligt slöjdat! appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i inredningsvärlden.

Ikväll tar konsthantverkaren Alexander Tallén emot stipendiet Unga konsthantverkare 2019,  priset på 100 000 delas ut av Bengt Julins Fond, som ingår i Nationalmusei Vänner.  Alexander Tallén arbetar i keramik och gör fantastiska figuriner, det lilla formatet är hans specialitet. Samtidigt som den traditionella figurinen, den lilla porslinsfiguren, andas 1700-talshistoria fyller Tallen den med bilder och motiv från samtiden.

Det är en så himla rörande och spännande krock tycker jag. Ofta är det motiv från konstnärens egna sfär som avbildas, figurerna har drag av konstnären själv och här syns den moderne mannen med vardagssysslor och mycket igenkänningsbara detaljer. Han får utmärkelsen med följande motivering:

Med den moderne mannens ambitioner och fåfänga som sitt främsta motiv har Alexander Tallén förnyat figurinkonsten och gett den en ny publik. Han korskopplar skickligt motiv och detaljer från 1700-talets klassiska porslinsfiguriner med referenser till vår egen tids sociala mönster. Som sedeskildringar, som conversation pieces och som dubbelbottnade keramiska gestaltningar har hans verk mutat in ett alldeles eget område inom svenskt konsthantverk.

Ikväll tar han alltså emot priset på Nationalmuseum i Stockholm, stipendiet delas ut av prins Carl Philip. Därefter berättar indentenden Helena Kåberg om figuriner ur ett historiskt perspektiv, och sit avslutas kvällen med ett samtal mellan stipendiaten och Love Jönsson från Rian Designmuseum, var med och lyssna om du har möjlighet!

Alexander Tallén finns representerad på en rad museer, bland annat Nationalmuseum, Röhsska, Göteborgs konstmuseum och Malmö konstmuseum. Han är född 1988 i Stockholm och har bland annat bakgrund på Nyckelviksskolan, Leksands folkhögskola och Konstfack.

Stipendiet har delats ut sedan 2001 och har som målsättning att premiera lovande utövare som inte ännu fyllt 35 år. Det delas ut vartannat år och det är styrelsen för Bengt Julins Fond som utser en jury. I år har Love Jönsson och designhistorikern Kerstin Wickman varit med i juryn förutom representanter från museet och fonden. Senast var det Märta Mattsson som fick stipendiet.

Bilden i inläggets topp föreställer figurinen Together at last, 2016. Den består av glaserat stengods och har fotograferats av Linn Ahlgren/Nationalmuseum.

The post Alexander Tallén är årets Unga konsthantverkare-stipendiat appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i samtiden.

Att vi numera vill göra allt mer själva, eller ännu hellre, i grupp, är något som faller hantverket väl i smaken. Min vän trendexperten Stefan Nilsson ha exempelvis pratat om att vi ska dreja hela året, och att det är det trendigaste man kan göra. Och detta görandets gemenskap spås bara öka inför 2020.  Denna bok, Krukmakeriet, av Stefan Andersson, ligger därför som man säger, helt rätt i tiden.

Och dessutom är den så välgjord att den bör hålla lång tid framöver. Språket är målande och personligt, här är det diger kunskap bakom orden. Beskrivningarna och momenten är tydligt uppdelade och bilderna är mycket vackra, för fotot står Calle Stoltz.

View this post on Instagram

Jamen det var väl själva, nu måste en lära sig dreja också – alltså, kolla in vad jag fick i brevlådan idag! Fantatiska krukmakaren Stefan Andersson är aktuell med en ny bok i dagarna, Krukmakeriet heter den. Den är oerhört inspirerande och väldigt hands on i beskrivningar kring hur du själv kan tillverka skålar, kannor och fat. Hmmm…men tänk om jag skulle ta och…eller, men inte kan väl jag, eller? Intressanta tankar som infinner sig @potterstefanandersson kul! Bra! Spännnade! Boken finns ute nu @illustreradfakta och mer om boken på bloggen senare! #kurbitsinlägg #hantverksbok #hantverk #keramik

A post shared by Frida Arnqvist Engström (@kurbitsmedia) on Oct 18, 2019 at 6:19am PDT

Boken har funnits ute ett tag – den finns att köpa här >>  – men jag har faktiskt ägnat mycket tid att läsa den, lockats av de vansinnigt vackra bilderna, lärt mig en massa historiska fakta,  i jämförelse med vad man kanske ska göra – sätta igång!

För det är det som är själva uppmaningen i boken, det är en handbok i tre delar i hur du tillverkar dina egna skålar, kannor och fat.  Här finns tydlig förmedling av baskunskaperna, jag lär mig om olika sorters lera, om hur jag knådar, torkar, glaserar, och bränner i olika ugnar samt de verktyg jag behöver i bokens första kapitel.

Del två handlar om själva tillverkningen – där det både berättas och visas hur leran placeras, drejas och formas till olika föremål – en cylinder, en tallrik, en skål. Ett sista avsnitt visar också hur du bygger en egen ugn, ett mycket spännande inslag! (och också lite utopiskt, men drömma går ju!) Det är förstås viktig och värdefull kunskap i ämnet.

Stefan Andersson är krukmakare till yrket, han gör bruksgods som används på restauranger och hos samlare både här hemma och internationellt, och det som är hans signum är nog funktionaliteten. Hans vansinnigt vackra keramik är till för att användas, kort och gott. Att han därför tar sig tiden att dela med sig inte bara av grundläggande tekniker här utan också bjuder på  egna recept och egna trix gör detta till en så oerhört trovärdig bok. En extra rolig detalj är de avsnitt boken i genom som författaren kallar problemlösning; här finns ofta handgripliga förslag på lösningar om något får fel;

“om du får mycket vatten i botten på cylindern tar du upp detta med en liten svamp fäst på en pinne”  eller “om du deformerar botten när du beskickar beror det i regel på att du pressar neråt för mycket”.

Åh jag älskar detta inslag, då det ju berättar så mycket om att det är en kunskap sprungen ur 20 års daglig hantering av leran och kommer från en djup förståelse för hantverket. Samtidigt som författarens tilltro till läsarens förmåga att göra detta är fin.

Att området keramik inte vadar i nya gör-det-själv böcker är lite konstigt, med tanke på hur populärt både kursverksamhet och prova-på tillfällen är. Traditionellt är detta eventuellt sett som ett område där en behöver sitta framför drejskivan och lära sig live, men här gör man alltså slag i saken och ger instruktioner över sidorna istället. Jag är helt oerfaren drejare så jag vet inte om det funkar – gissningsvis skulle en ju behöva ha med sig boken framför skivan, och det torde ju gå fint.

Jag ger dock stor eloge både till författaren och till förlaget Natur och Kultur för att man gör en sådan här satsning. Att välja en “ny” teknik inom hantverksboksutgivningen sänder signaler om och ger fler input i att detta faktiskt går att göra.

När boken dessutom har underrubriken Tillverka egna skålar, kannor och fat blir det farligt för sådana som mig – ni känner säkert igen pirret; “näemen…tänk om jag skulle ta och…hur svårt kan det vara? Det här borde jag väl prova?” Ljuvligt är vad det är – den känslan är viktig när det kommer till förmedlandet av kunskap, oavsett om den sker live i kurssammanhang, digitalt, eller i bokform.

Detta är en bok med gott om keramikhistoria, med genomgångar av olika lersorter och dess historiska ursprung som fakta inför varje del i boken, Baskunskaper, Tillverkning och Bygga pytteugnen. Men här skymtar också den yrkeshistoria som krukmakare igenom, Stefan Andersson bjuder som sagt på sina egna kunskaper och det gör det till en spännande bok att också läsa. Dessutom är det vansinnigt vackra bilder på vansinnigt vacker keramik, så jag skulle säga att det är ett julklappstips till en bred skara hantverksfantaster därute.

***

I det här inlägget finns det en länk till Bokus som rekommenderat inköpsställe av boken. Detta ingår i ett samarbete med Kurbits och det möjliggör att jag kan skriva fördjupade texter om nyutgivna böcker inom slöjd- och hantverksområdet. Innehållet är inte på något vis styrt av annat än mina tankar och åsikter om böckerna.

The post Julklappstips: Boken Krukmakeriet appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i samtiden.

Den initiativrike Nils Månsson Mandelgren ville förbättra husslöjden och konstutbildningen, framförallt genom kurser för arbetarklassen. Hans ambition var också att värna om den svenska hantverksskickligheten inför skråväsendets upplösning 1846. Oron fanns nämligen att om kvalitetsstämpeln en skråmedlem hade gick om intet, skulle kvaliteten sjunka när inte skråna kunde ställa krav på skicklighet. På sin lediga dag skulle därför hantverksgesäller och lärlingar få möjlighet att vidareutbilda sig inom sig bland annat ornaments- och frihandsritning och få mer konstnärlig bildning. 

Så börjar boken om Konstfacks 175-åriga historia. 20 oktober 1844 startade Nils Månsson Mandelgren Söndags-Rit-Skola för Handtverkare, det som från 1945 kallas Konstfacksskolan. Detta är dock inte en historiebok i strikt mening, istället väljer man att uppmärksamma jubileet genom en mer kollektiv historieskrivning i bokform; gestaltad i boken 175 år av kamp, glädje och misslyckanden. Hundratalet medverkande räknas in bland sidorna, före detta elever, lärare och personal som är eller har varit knutna till skolan.

Det är en spretig och kreativ bok, med roliga, spännande och rörande vittnesskildringar, inte minst på grund av den ärliga ton som genomsyrar boken. Det känns på riktigt och det är en fin känsla. Att skolan har påverkat de elever som gått där råder inga tvivel om, men det är också tydligt att skolans roll – genom sina elever – betytt en hel del för samhället i stort under dess långa livstid. Här hittar du boken! >>

Jag har fått möjlighet att prata med Konstfacks rektor, Maria Lantz om jubileet och boken, och då hamnade vi mycket i just samtal om den mycket aktiva roll skolan spelat i en samhällsutveckling och i samhället i stort under dess livslängd. Denna påminnelse känns viktig att få i det karga politiska klimat som råder, där kulturämnena och det kreativa fältet naggas allt mer i kanterna.
– Idag pratas det mycket om mätbara mål och krav på produkter och resultat. Vi gillar att mäta saker. Men vi pratar inte ofta om hur det faktiskt är under tiden, hur saker påverkas av och hur idéer utvecklas i ett sammanhang. Det ville vi visa med den här boken, säger Maria Lantz. 

Varför ser den ut som den gör?
– Det gjordes en diger bok när vi firade 150-årsjubileum, med fokus på vad utbildningen resulterat i. Nu vill vi visa att Konstfack inte bara handlar om produkterna och resultatet från skolan, här ryms också de större frågorna. Vi ville belysa allt inom utbildningen som också tas upp, attityder, trender, material och den kunskap som också utforskas på djupet här. Vi vill ge en bild av en levande skola.

Men boken får också gärna kallas politisk, med budskap om att höja statusen på området, och se värdet av ett rikt kulturliv. I en tid där det dessutom finns önskemål om att konsten ska vara på ett visst sätt är det viktigt att stärka den konstnärliga friheten. En konstnärlig utbildning behöver bidra med en en breddad bild av ett samhälle. Det är något som som Maria Lantz ser som en av hennes huvuduppgifter som rektor;
– Det är oerhört viktigt att vi får fortsätta utbilda på konstnärlig grund! Som konstnär behöver du få prova och brottas med idéer, och Konstfack ska vara en plats för det. Här ska man kunna testa tankarna, och här ska det också finnas plats för att misslyckanden och experiment. 

Bokens politiska budskap kan även sammanfattas med just vikten av att få fortsätta vara relevanta för samhället menar Maria:
– Allt vi gör har samhällsengagemanget som röd tråd och så behöver det få fortsätta att vara. 

Hur tycker du att bilden av Konstfack eller för den delen konstnären idag ser ut? Är bilden sann och relevant eller behöver den uppdateras?
–  Ja det är nog så att vi behöver påminnas, det finns en förenklad bild som jag tycker är fel, om att studenter som utbildas på konstnärlig grund går ut i samhället med en utbildning som leder dem rakt i armod och fattigdom. Och i viss mån är det såklart tufft att överleva som konstnär idag. Men det finns också stora delar av samhället där våra elever kommer långt genom den utbildning de får hos oss. De får uppdrag och verkar i samhället med en rad unika kompetenser. Med en konstnärlig utbildning i ryggen har du möjlighet att ta uppdrag, ingå i olika samarbetsprojekt och gå in i en ateljé och utforska ditt eget konstnärliga uttryck.

Den relevans som Maria nämner är också tydlig i jubileumsboken, för bland de många vittnesmålen märks många tongivande och idag ytterst aktiva opinionsbildare inom konst- och kulturlivet. Hur gick det till att samla in dessa vittnesmål?
– Eventuellt gjorde vi något livsfarligt, men ändå praktiskt: vi ställde en öppen fråga och bjöd in alla, de som vill får vara med och skriva. Och vi blev glada över det stora gensvaret. 

Jag håller med. Jag  läser med glädje om Lasse Åbergs och Jan Lööfs skiva Konstfackjazz, som gavs ut 1962. Eller om när Rosa Taikon utbildades åren 1961-1966 där smycken och kamp kom sida vid sida. När Stina Ekman gick Teckningslärarinstitutet 1973. Och införandet av de första fem professurerna på skolan, 1987. Eller den grafiska formgivaren Nille Svenssons lista över de cd-skivor som spelades under hans år på 90-talet och hans vittnesmål om digitaliseringens intåg. Och Kerstin Wickmans fina berättelse om sitt ämne design- och konsthantverkshistorias väg in i undervisningen. 

Men anslaget i berättelserna är så brett och personligt att det nästan inte går att välja favoriter – alla har egna delar och egna skildringar som inte går att jämföra med andra. Det är en mycket bläddervänlig skildring där välkända namn, yrkesroller och områden nämns och ingår i den stora helhet som är livet, eller samhället, eller historien på något vis. 

Ytterligare en kategori av läsningen hamnar förstås i att det överlag är roligt att se vilka som börjat sin bana på Konstfack; här omnämns, bara för att nämna några, Annika von Hauswolff, Dan Wolgers, Mårten Claesson, Eero Koivisto och Ola Rune, Catti Brandelius, liksom We Work in a Fragile Material- gruppen, som alla är verksamma inom keramik och glas.  Och textilkonstnärerna Åsa Pärson och Elsa Chartin, som medverkar och nämns eftersom de båda har gått på skolan och idag är tillbaka i undervisande roller.

Hur håller ni er relevanta?
– Vi behöver föra en ständig dialog med andra delar av samhället, kulturinstitutioner och organisationer, för att förstå samhällets behov. Vi har hjälp i att många av våra lärare har egna verksamheter och därmed får vi kontakt med verkligheten utanför, men det är förstås ett ständigt viktigt arbete. 

Maria nämner mer konkret behovet av att anpassa utbildningarna, och exemplifierar med verkstäderna och de tekniker och material som går att utforska på skolan.
– Det är en kamp om utrymme, och som alltid är det en delikat avvägning – att ta in ytterligare tekniker, 3D-skrivare, göra mer satsningar digitalt, gör att vi eventuellt behöver ta bort annat i verkstäderna exempelvis, men jag tycker att det är av yttersta vikt att kunna ha tillgång till både gammalt och nytt. 

Maria Lantz har varit rektor sedan 2012 och hennes förordnande går ut 2021. Jag undrar vad hon är mest stolt över under sina år hittills. Hon nämner uppbyggnaden av forskningsmiljön på skolan. Nu har den fått större plats, eller snarare blivit en del av undervisningen som hon beskriver det. Målet är att få examensrätt på forskarutbildningen, och att därmed kunna bedriva och ha hela utbildningskedjan till forskning inom konstämnena själva, utan att lämna bort den, till exempelvis det konstvetenskapliga ämnet, säger hon.
– Jag upplever också att vi fått ihop skolan de senaste åren, vi är inte lika splittrade i olika inriktningar. Idag finns mer gemensamma frågor och en större nyfikenhet mellan ämnena, både bland lärare och studenter, upplever jag. 

Vad har du lärt dig av historien, eller från tidigare rektorer?
– När jag började fick jag frågor om huruvida jag skulle vara en förvaltande eller utvecklande chef, och det blev ganska snabbt tydligt för mig att tidigare rektorer kämpat med samma dilemma. Det går inte att göra antingen eller, så jag skulle säga att jag lärt mig att komma ihåg vår historia men att göra den relevant på vårt sätt i vår tid. 

Något många av de medverkande landar i är en önskan om att de utnyttjat verkstäderna på skolan ännu mer under sin tid där, många ärliga tankar om vad de kunde ha använt sina år till på andra vis. Har du några råd till nya och nuvarande studenter?
– Ja, se er inte som kunder här på utbildningen, du behöver inte veta vad du ska göra eller var du ska landa med detta. Se dig istället som en nyfiken deltagare på en resa som du inte vet något om. Gå in med öppet sinne, och sitt ner och lyssna och ta in, stressa inte.  Då kan nya världar öppnas och du kan hamna på en helt ny plats. 

I boken skriver designern och slöjdläraren Josephine Drakenberg att hon skulle vilja ge sig själv detta råd när hon var student på Konstfack: “Följ ditt hjärta. Tro på dina idéer. Gå dina egna vägar. Håll ut. Var nyfiken och lyhörd. Lär av dina misstag. Njut av dina framgångar”. Det jag fastnade mest för där var den sista meningen – njut av dina framgångar. Hur gör ni eller du det?
– Ja … vi kanske inte är så bra på det. Men boken är ju en del i det förstås, den ger ju en möjlighet att stanna upp och se rent fysiskt vad vi åstadkommit. Jag är nöjd över att vi just nu är på en plats och en tid där vi har en god stämning på skolan, det är en fin relation mellan människor här. Det är en framgång att njuta av men det är också en bra förutsättning för att ta sig an utveckling och framtid tänker jag. 

Textredaktörer för boken är Susanne Helgeson och Jenny Morelli, de ligger bakom en rad intervjuer av medverkande, samt den sammanhängande historieskrivning som binder ihop sidorna. Bland annat reds det också ut det här med skolans namn. Ursprungets Söndags-Rit-Skola blev sedermera Slöjdskolan i Stockholm, där både män och kvinnor nu var välkomna. 1879 var det dags för ytterligare namnbyte, då till Tekniska skolan, med indelning i fem olika avdelningar. Efter det kom skolan att bli Konstfacksskolan 1945. Detta för att ämnena länge hade kallats för fack och därmed hade olika beteckningar. Men fackskola var också en tysk benämning av yrkesförberedande skola. 1978 blir Konstfacksskolan högskola och 1993 blir namnet kortat till Konstfack, eftersom det är vad alla ändå säger. 

Boken 175 år av kamp, glädje och misslyckanden finns ute nu, det är en intressant skildring av historia och samtidshistoria, en bok för alla som är nyfikna på hur en utbildningsinstans kan vara del av ett levande kulturliv och ta sig platsen som radikal, omstörtande, eller klargörande – allt som ju ligger i konstens kreativa och viktiga roll. Den är också en god påminnelse om den yttersta vikten av att konsten får vara just fri, att hantverket måste få vara grundat med expertis och bred kunskap och kanske viktigast av allt inför framtiden – att statusen på hela konstområdet behöver höjas.

***

I det här inlägget finns det en länk till Bokus som rekommenderat inköpsställe av boken. Detta ingår i ett samarbete med Kurbits och det möjliggör att jag kan skriva fördjupade texter om nyutgivna böcker inom slöjd- och hantverksområdet. Innehållet är inte på något vis styrt av annat än mina tankar och åsikter om böckerna

The post Konstfack jubilerar och visar 175 år i samhällets och kulturens tjänst appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i samtiden.

Så var det dags igen, julen 2019 är här! Jag hoppas att du får en riktigt fin julafton med följande rofyllda juldagar. Vila och fyll på under helgerna, inspireras eller låt kreativiteten flöda fritt.  Oavsett hoppas jag att du får riktigt sköna dagar ända fram till nyårsafton och följande dagar därpå.

Kurbits tar som vanligt jullov, med ett nedslag i den traditionsenliga nyårskrönikan. Och jag tar jullov med helgens fina utställning i minne, där jag och familjen besökte Maria Högbergs och Tor Cedermans julutställning och butik i Gamla stan i lördags. Så mycket fint pynt!

Butiken och utställningen var tyvärr tillfällig, men kolla in bilderna vetja.  Och med det säger jag kort och gott – God jul!

/Frida

The post Kurbits önskar er alla en riktigt god jul! appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i samtiden.

2019 är till ända, ett intensivt hantverksår som för egen del bjudit på en  olika uppdrag, upplevelser och tankar inom området. Vanligtvis brukar min nyårskrönika handla om det år som varit utifrån olika infallsvinklar och trender, men i år blir det annorlunda på denna krönikeplats.  Året har också inneburit en rad funderingar på vad Kurbits är och vilken roll bloggen spelar som plattform och röst. Hur ser du på din slöjdkompis i inredningsvärlden? (Jag fick för övrigt stickers med Kurbits logga av min man i julklapp, där han givit mig en ny underrubrik, “Din slöjdkompis i samtiden” – en väl funnen tagline som säger mer om bloggen tycker jag! Den kommer att komma i loggan snart).

Jag är nyfiken på att veta mer om dig som läsare och har därför satt samman en enkät som jag hoppas du vill hjälpa mig att svara på. Här hittar du den! >>

Och eftersom mycket funderingar kring bloggen alltså skett, har jag också tittat på året som gått och valt ut några av de inlägg som både jag och ni gillat bäst. Inga topplistor eller siffror som backar upp mitt urval, jag har mer gått på känsla… 2019 har i stort bjudit på en massa goda exempel, nya enskilda aktörer  (se här! och här!) så väl som nya arrangemang, utställningar och plattformar inom det kreativa skapandet. Vi har mötts, samtalat, upplevt och lärt oss i grupp. Och vi har inte minst älskat vårt hantverk! Roligt att se.

Årets kanske mest oväntade, men ack så roliga aktör är världsmästerskapen i Heavy Metal Knitting –  den såg man kanske inte komma? Den finska tävling som under året korat en världsmästare i hårdrocksstickning… och som kommer att fortsätta efterlysa hårdrockande stickare även nästa år, tack och lov!  Håll utkik! Läs inlägget här >>

Instagrams bästa bilder för året är hyfsat samstämmiga med vad jag och ni verkar har gillat också på bloggen, så här ser det ut från bloggens Instagramkonto @kurbitsmedia:

Vidare för att sammanfatta lite inlägg; jag har läst mycket hantverksböcker i år! Utgivningen av nytt har varit blandat men en hel del guldkorn har jag hittat, bland annat gillade jag Emma Dahlqvists bok om näver,  läs inlägget här! 

Jag hade också möjlighet att se Emma in action tillsammans med många andra kursdeltagare på Natur och Kulturs dag Hantverka! i maj  – se inlägg här! – där vi hade en dag i hantverksböckernas tecken, jag var moderator för föreläsningsprogrammet, och det är något som jag hoppas kommer att bli mer frekvent under 2020. Givetvis önskar jag fler moderatorsjobb för egen del, men i stort skulle jag gärna se att vi har fler sätt att mötas kring hantverksintresset.

Hösten har också givit att hönsestriket fått ett uppsving, tack vare Anna Bauers bok Hönsestrik – a love story, många är vi som nu kastat oss in i mönsterstickningen på ett rebelliskt politiskt vis, roligt! Inlägget om Annas bok finns här >>  (och en av Annas stickade tröjor ur boken tog sig till årets mest gillade bilder på mitt Instagramkonto, se ovan)

Jag vill också lyfta min intervju med Maria Lantz, Konstfacks rektor, som gjordes alldeles nu innan jul, då det var ett nytt grepp för bloggen, och ett roligt inlägg att göra, för en viktig sak förstås – att uppmärksamma Konstfacks 175-årsjubileum. Läs om vårt samtal här >>

Ytterligare ett riktigt fint – och pågående! – samtal om slöjd har jag haft under året, och det med den alldeles fantastiska täljaren Per Norén. Han driver Instagramkontot Spångossen, och jag gissar att många av er nu sett en hel del av hans täljda slevar och burkar. Han har fått mycket och välförtjänt uppmärksamhet för sitt arbete,(bland annat som deltagare i Årets förnyare), och jag gjorde en lång intervju med honom innan sommaren, läs här! 

Vi har också haft möjlighet att se flera utställningar av silversmeden och höjdarslöjdaren Karin Ferner, som under året haft enormt hög kreativ produktionstakt, så roligt att se! Karin är representerad med inte mindre än två årsbästabilder för mig, och hennes utställning i Leksand i somras väckte bland annat stor uppmärksamhet, läs här!  Både Karin och Per har jag haft så fina samtal med under året, tack för era funderingar och välformulerade tankar, det är en fröjd att ha kontakt med er!

Och på temat höjdarslöjdare som jag gillar kommer också dessa inlägg högt på listan; Tor Cederman hade jag nöjet att få ha som gäst på Form&frukostscenen i december, och midsommarafton firade bloggen tillsammans med Per-Åke Backmans bilder på hans ljuvliga halmkronor, kolla in! Tor här >> och Per-Åke här >>

Vi i Gerillaslöjdsfestivalen har haft mycket att stå i under 2019, vad gäller den hantverksaktivism vi skapar tillsammans med vårt allt mer växande nätverk. Projektet #fantasintillmakten, där vi gemensamt skapade en 11 meter lång matta i garnbollar, tillhörandes Sveriges politiker lyckades vi inte bara genomföra utan också överlämna, ett så spännande projekt! Läs mer om överlämningen här och här.

Ytterligare ett fint hantverksaktivistiskt projekt jag skrivit om i år är hur slöjdläraren Christina Palmqvist, som ligger bakom kanalen och sajten Christinas Sytips, engagerat många att sy tygbindor att skicka till behövande flickor i Nairobi. Läs om Christinas projekt här! >>

Och klimatets allt mer brännande fråga har förstås engagerat också gerillaslöjdare, i februari i år genomfördes den här gemensamma manifestationen >>

På Kurbits finns numera 1 708 inlägg som jag skrivit, sedan starten 2008. Det finns alltså en uppsjö inspiration, fakta och kunskap att hämta för den som vill, allt samlat utifrån slöjd, hantverk, pyssel, DIY, gerillaslöjd, kreativitet och skapande. Det är en samling jag är stolt över och det är också något jag är mån om att arbeta vidare med. Men något som jag alltså funderat allt mer på under 2019 är på vilket sätt bloggen ska fungera i framtiden.

Att den är en viktig röst inte bara för mig har jag förstått på de många mejl och kommentarer som jag får kring inlägg och bloggen som sådan. Ni är många som läser! Det gör mig förstås mycket glad att Kurbits nu på sitt snart 12:e år är en relevant plattform för handgjort skapande av olika slag. Kurbits är min alldeles egna kanal, utan annan styrning än min lust och mitt eget engagemang, jag tjänar inga pengar på mitt bloggande, vilket oftast får styra uppdateringstakten.  Jag har också tagit bort annonserna på bloggen under året, då intäkterna är för låga i förhållande till vilket störande element de utgör.

Men hur skulle det se ut att driva den med större försörjningsmöjligheter? Går det att se bloggen som en del i en större yrkeshelhet som också kan generera inkomster, och därmed öka antalet nya inlägg? Detta är något jag gärna skulle vilja göra. Jag har därför inte bara formulerat mig mer yrkesmässigt på bloggen, se mitt inlägg om fler samarbetsmöjligheter här >>

Jag har alltså också satt ihop en enkät som jag blir väldigt glad om du som är läsare vill svara på:
Klicka här för att komma till enkäten, den tar ett par minuter att genomföra! 

Min önskan inför 2020 är att få  veta mer om vad du som läser tycker och tänker om bloggen – jag hoppas att du har lust att svara. Jag är nyfiken på vad du tycker att bloggen kan vara och vilken funktion den kan fylla för dig framöver.

Och med det önskar jag ett fint, bra och spännande avslut på detta hantverksår och ett riktigt gott nytt 2020! Väl mött i Hantverkssverige!

/Frida

The post Nyårskrönika 2019: Framtidstankar, undersökning och gott nytt 2020! appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i samtiden.

Så har 2020 så sakteliga dragit igång, denna vecka med rivstart för egen del. Tack alla ni som valt att svara på Kurbitsenkäten, som handlar om hur ni ser på bloggen, så mycket smarta uppslag, tankar och idéer ni kommit med, och så värdefullt ni delat med er av information, tack åter. Vill du delta går det fortfarande bra, här finns undersökningen >>

Veckan har bestått av intryck. Måndagmorgonen gick i trendens tecken, då Stora Trenddagen 2020 ägde rum, trendexperten Stefan Nilssons årliga dragning av vad vi har att vänta av året som kommer. Här fanns mycket att glädjas över, överlag är det ju ett dramatiskt skifte vi är mitt inne i, där i vet att jordens resurser är ändliga och att vi akut behöver inte bara ändra våra vanor, vi behöver också ställa om och tänka nytt. Ett av de mer dramatiska konstaterandena från Stefan handlar just om att vi shoppat klart nu. Vi vill inte längre handla, vi behöver inte fler saker.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

”24% av alla butiker i Stockholm kommer att stänga inom fem år” – en utveckling som @trendstefan hade tankar om från scenen på Stora Trenddagen 2020 tidigare idag. Viktigt och värdefullt att tänka kring – nu har vi shoppat klart, vad vill vi göra istället? Göra saker tillsammans förstås! Uppleva saker, umgås och utforska våra intressen och hobbies. Företeelser som Clay n’ play, The Slab, Art and Play och Måla och Glitterär Salong, exempel på där vi gör gemensamma grejor och har kul, och ja, 2020 har vi generellt mycket roligare än förr också. Jag tycker det låter utmärkt och i hantverksvärlden är vi ju redan superbra på detta, eller hur? Dags att bjuda in ännu bredare när det ska tvåändstickas, broderas, virkas eller täljas i grupp! Allt fler kommer att bli nyfikna, lovar! Stefan pratade också om en annan viktig grej apropå de produkter vi ändå kommer att vilja ha (”vi vill inte ha en ljusstake till, vem behöver en ljusstake till?”) – är dem med en historia, en äkthet, den ska vara lokalt producerad och klimatsmart. Guldläge för alla slöjdare därute, men också väl värt att vara lite självrannsakande vad gäller just funktion och behov – vilka produkter behöver vi egentligen? Och vilka material är de bästa att jobba i och med? Också bra tankar kring greenwashing och sättet vi använder loggor och certifieringar som ett sätt att sälja. Tack för en riktigt bra start på dagen Stefan, med många värdefulla, viktiga (och glada!) tankar inför 2020! Känns som att vår Form&frukostscen ligger helt rätt i tiden också! #storatrenddagen2020

Ett inlägg delat av Frida Arnqvist Engström (@kurbitsmedia) 13 Jan 2020 kl. 2:16 PST

Vad ska vi göra istället? Umgås, uppleva saker tillsammans och göra saker ihop är det trevliga svaret. Och vad är bättre än att exempelvis utöva hantverk ihop? Det handgjorda skapandet är som gjort för all sorts sysselsättning som inte innebär shopping ju!

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Då var första Formex för 2020 invigd, med finansborgarråd och allt. Bra drag i pressfrukosten, bäst var samtalet om hur morgondagens generation kommer att inreda hemma. Och så här ser det ut när inredningsstylisten Tina Hellberg fått sätta samman vårens inspirationsutställning på mässan. #formex2020

Ett inlägg delat av Frida Arnqvist Engström (@kurbitsmedia) 14 Jan 2020 kl. 2:36 PST

Denna insikt är förstås drabbande när det kommer till en återförsäljarmässa som Formex. För där handlar det ju nästintill endast och bara om sälj. Även om man från ledningshåll förstås vinnlägger sig om att skapa kontaktytor, mellanrum där vi kan lära oss saker, utforska och experimentera med nytt innehåll. Det finns ett imponerande mässprogram från scenen, workshops och ytor där det går att skapa själv som är bra. Formex framtoning handlar mycket om att vara en mötesplats och det tror jag fortfarande är superviktigt, att vi får samlas, mötas och pratas vid. Men faktum kvarstår ju, är det en till ljusstake, bricka, servettring eller vas vi behöver?

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Ett inlägg delat av Frida Arnqvist Engström (@kurbitsmedia) 15 Jan 2020 kl. 2:17 PST

Det är samtidigt oerhört engagerande att träffa utövare som brinner för sin produkt, sitt hantverk och sin egen kreativa tillverkningsprocess, det är svårt att inte bli nyfiken på, vilja förstå drivkrafterna och även sympatisera med de hängivna som väljer att visa upp sina arbeten. Dessa utövare ligger mig varmast om hjärtat, då den handgjorda processen har något väldigt mänskligt och spännande över sig. Här och kanske ungefär som vanligt är det därför fokus på dessa utövare som blir aktuellt.

Jag dras till det som folk gör själva eller det som görs i liten skala och det brukar vara därför vara i utställningarna, i young designers-avdelningen och i det handgjorda som jag fastnar. Här är ett axplock, både i de instagraminlägg jag gjorde från mässan, se ovan, och här nedan.

Jag besökte Slöjd, hantverk och formgivningsstudenterna vid Linköpings universitet, som både hade egna verk utställda och bjöd på möjligheten att tvinna tidningspapper till papperssnören för den som ville. Utbildningen var en av de enda på mässan, vilket var något förvånande, samtidigt som de också stod i anslutning till avdelningen Young Designers, där nyetablerade företag samsades med alldeles nyutexaminerade utövare.

Anna Wadles citruspress blev en fin överraskning,  funktionen till den vackra formen blev ett spännande tillskott. Överlag fanns det mycket bra keramik på mässan, Paradisverkstadens överdådiga monter (också bild i inläggets topp) är härlig att se, liksom Kajsa Cramers arbete. Men även de för mig tidigare okända Ljungbyljung keramik, med en riktigt fin monter.

Från nyetablissemang till de riktigt etablerade, i samma hall fanns också Marabouparken med den alltid så färgstarka Wanja Djanaieff, här lanserades både Wanjas nytillverkade filt för Klippan och slogs ett slag för den retrospektiva utställning som kommer att öppna på konsthallen i Sundbyberg i vår. Wanjas produktion har varit oerhört omfattande och att hennes arbete nu visas upp i samlat grepp är både viktigt och rätt. I samband med utställningen kommer också en bok om Wanjas liv och verksamhet, skriven av Kerstin Wickman.

Avslutningsvis blåser ju förändringens vindar över hela handelsbranschen, vilket alltså ju märks på Formex likväl som i samhället i stort. Som Stefan Nilsson påpekade i måndags finns ju siffror på att 24% av Stockholms butiker kommer att slå igen de närmsta fem åren, vad lämnar det oss och vad gör det med vårt sätt att konsumera? Kommer vi att flytta över allt till nätet, eller blir det helt enkelt andra intressen som tar över? På Formex har man bjudit in den franska trendbyrån Carlin, för att tackla eller åtminstone ge sin syn på vårt ändrade köpbeteende. Byrån har skapat entréutställningen och gjort det i form av utställningen man kallar Retail Hub. 

Detta gestaltas som en yta där vi förväntas shoppa förvisso, men också umgås, arbeta och inte minst mötas.

Formex pågår fram till imorgon fredag, det nya årtiondets stora miljö- och samhällsomställningar kommer att innebära stora utmaningar för inte bara handeln, utan också för oss konsumenter. Detta märks på en återförsäljarmässa som fokuserar på hållbarhet, handel och trender i tema och information, men som i gångarna fortfarande erbjuder allsorts pryttel. Hur mycket behöver vi i framtiden? Och vad är det vi kommer att konsumera? Själv vill jag hoppas att svaren är mindre och handgjort. Att vi får tiden och möjligheten att lära oss göra själv eller uppskatta det som är egenproducerat eller småskaligt tillverkat.  Detta finns också på Formex, och det är vad jag rapporterat om i detta inlägg. 

The post Hållbarhet, hantverk, retail och Formex appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i samtiden.

Just nu pågår utställningen med dessa ljuvliga verk på Kaleido Konsthantverk i Uppsala. Det är verk karaktäristiska för Ulla-Stina Wikander, konstnären som arbetat med att klä in föremål i gamla broderier under lång tid.

Hon använder främst petit point-broderier som hon samlar på, gissningsvis hittar hon dem både på loppisar och second handaffärer, där brukar de ligga på hög. Nu får de tack och lov och genom hennes arbete nytt liv.

Och hon gör det av lite olika anledningar:

I början klädde jag mest in kvinnligt kodade hushållsmaskiner från 70-talet, som symaskiner och elvispar. Det var intressant att se hur dessa banala och vardagliga objekt transformerades – omodernt skräp som ingen längre ville ha blev artefakter från en svunnen era när de ’kläddes upp’.

Nu visar hon istället verktyg, på Kaledio finns sågar, skiftnycklar, tänger, kofot och skruvdragare, också dem med de karaktäristiska broderierna.

I botten är hon målare och skulptör men berättar också att hon har samlat på broderierna i över tio år.  Det hela började när hon arbetade som attributör på Göteborgsoperan och letade rekvisita på loppisar.
–  De betraktades som förspilld kvinnokraft och värdelös kitsch. Ofta fick jag kommentarer som ‘du köper den för ramen, va?’

Ulla-Stina Wikander är numera väl etablerad inom denna nisch, hon har regelbundet utställningar både i Sverige och utomlands och jag tänker mig att hennes samling av både broderier och idéer för inklädnad verkar vara outsinliga. Hon hör både enstaka föremål och hela installationer. Kolla in mer av hennes arbeten på hemsidan! >>

På Kaleido visas hennes utställning Special tools fram till 2 februari, gå och se om du har möjlighet.

The post Kärleksfull blinkning i petit point i utställningen Special tools appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i samtiden.

Ytterligare nära en vecka går det att se utställningen Butterfingers på Konsthantverkarna i Stockholm. Gör det! Här visar de sju vävarna i Studio Supersju upp en helgjuten utställning som bränner till kring en gemensam fråga, även om uttrycken och resultaten är helt olika. Den bitvis utstuderade hängningen, den mycket rosakrämfärgade inramningen och det väl valda utställningsnamnet skvallrar om att utövarna har både tankar och idéer om textilens roll i det offentliga rummet. Får vi röra? Varför vill vi ta på textil och vem ger oss rätten att göra det? Eller kanske ännu mer – varför tar vi oss rätten?

Studio Supersjus medlemmar – Arianna Funk, Ia Centerhall, Joefin Gäfvert, Mirjam Hemström, Miriam Parkman, Siri Pettersson och Vega Määttä Siltberg – skriver så här som ingången till utställningen:

Vi har varit din fettfläck i tanthöjd, dina frasiga trådar på marken. En utrunnen milkshake i soffan, en maläten tröja du hittar på vinden. Alla era händers nostalgi, minnen och kunskaper som aldrig någon annan såg. För text betyder väv, och väven har alltid talat till dig. Allt mitt är ditt: en våldsam kärleksförklaring.

Min nyfikenhet är verkligen väckt med dessa ord och det är också en verkligt intressant och bra utställning, satt i perspektiv av ett bra och närgånget tema. Hantverket är ju i sig självt ofta mycket taktilt, det är gjort av handen och det består ofta av ett material som vi har stor förförståelse av. En olja på duk framkallar eventuellt inte lika stark lust att beröra fysiskt, eller så är vi fostrade i att vi faktiskt inte rör konst?

Hur är det med en utställd bonad, ett vävt konstverk? Ett textilt arbete? Är textil allas egendom frågar sig gruppen i utställningen – och innefattar alltså ett taktilt material automatiskt rätten till beröring?

De sju vävarna har alla sina olika uttryck och genom de olika teknikerna visas en bredd på beröringen – hur lätt eller svårt det är att låta bli beror på betraktaren. Här är verken också slugt placerade i olika höjd, här finns en kaxig övertygelse också om att allas utrymme är allas och bör nyttjas. Butterfingers hålls också elegant samman av den krämrosa färgen på väggarna. Färgvalet illustrerar närhet och intimitet, här är det smetigt och fettfläckigt samtidigt som det är vansinnigt vackert.

De olika uttrycken samsas och påminner om gruppens styrka, att det är det olika spåren och intrycken som blir det gemensamma avtrycket. Vi behöver fortfarande påminnas om vad väv kan vara i ett konstnärligt och offentligt konstnärligt perspektiv, och i den rollen finns det få som slår Studio Supersju just nu. Här är det inte teknikerna eller materialen i sig som får stå i centrum – här är det verkens berättelser, titlar och också pris som står i centrum.

Butterfingers sätter fingret på en viktig fråga om hur vi ser på uttrycket väv på ett konstnärligt sätt, och vilka krav vi både kan ställa på verket och på oss som publik.

Utställningen finns att se fram till 29 januari, på Konsthantverkarna i Stockholm alltså.

The post Gå och se: Butterfingers av Studio Supersju på Konsthantverkarna appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i samtiden.

I samband med designveckan här i Stockholm öppnade Galleri Sebastian Schildt utställningen Vrilarnas återkomst, ett så välkommet och roligt inslag i just ett sammanhang av ganska stram och avskalad design. Aia Jüdes verk är ju allt som oftast varken strama eller befriande oavskalade, så det var verkligen ett härligt inslag att till och med få träffa henne och höra henne berätta om sin nya utställning på en lunchvisning förra veckan.

Utställningen kallar hon Vrilarnas återkomst, och det är precis det hon är intresserad av att göra – att uppvärdera och ge nytt liv i en gammal teknik, gamla material eller föreställningar om desamma. Tidigare har ju Aia Jüdes arbetat en hel del med näver, och nu är det alltså vrilens tur. Hon berättar att hon samlat vrilar på loppisar och auktioner under tio års tid, jag tänker mig också att det ganska ofta går att hitta dem där – undanskuffade, gärna blanklackade från 70-talet.

Här har hon dock också samarbetat med en skicklig vrilslöjdare som heter Erling Tällberg och tillsammans har de och ytterligare hantverkare skapat dessa magiska objekt. Kombinationen av trä och hologramlack, ledbelysning och fiberoptik, sötvattenpärlor, virkning och mässing är ljuvlig och ytterst fantasieggande. Det är också där hon gärna vill vara eller hämta inspiration, ur det magiska, trolska som ofta skogen och naturen kan erbjuda – i kombination med sinnliga färger och material hämtade mer från samtida områden. Under sin presentation pratade Aia om sina vrilar som oslipade diamanter och mystiska objekt och det är precis det som är tjusningen med själva vrilen tycker jag.

Man vet ju liksom inte varför en vril uppstår, varför dessa träknölar växer på vissa träd och inte andra. En teori är att trädet har en genetisk defekt eller att trädet på något vis skadats och därmed får en knöl. Det som vi vet är däremot att träet i vrilen är superhårt och svårtarbetat, och därför desto mer lockande för de slöjdare som ägnar sin tid åt materialet? Dessutom är ju varje form unik och det gör ju säkerligen också arbetet extra utmanande.

Här är det alltså dags för vrilens återkomst, och trodde du att du visste hur en vril ser ut får du nu här möjlighet att titta igen – för sättet som Aia Jüdes kombinerar materialen är roliga, galna, tankeväckande – hennes vrilar är som det står i utställningen;

Jüdes vrilar är mystiska och oslipade skogsdiamanter som med rätt handlag kan väckas ur sin dvala, börja glänsa praktfullt och dela med sig av sina uråldriga hemligheter.

Pass opp, du vet aldrig var du hamnar! Utställningen pågår till 22 februari, på Galleri Sebastian Schildt i Stockholm. Om du vill höra mer om Aia Jüdes sätt att se på slöjd och hantverk rekommenderar jag att lyssna på podden Handgjort, säsongens första avsnitt handlar om hennes arbete.

The post Gå och se! Vrilarnas återkomst appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i samtiden.

I helgen öppnade Röhsska museet utställningen Svart Rya, där det monumentala verket med samma namn är skapat av Pasi Välimaa. Verket gjordes redan under mitten av 1990-talet och räknas som ett av Pasi Välimaas viktigaste. Svart Rya är en monokrom trasrya i skiftande svarta toner, färgade i olika färgbad för att få till skiftningar och liv i textilierna.

Ryan består också  av en rad olika textila material: ull, lin, bomull, siden. Här finns exempelvis en klänning hans mor burit när hon väntade honom och som hade en känslomässig betydelse för konstnären.

Ryan har  vävts och knutits i en stor vävstol i ett stycke. Både varpen och inslagsgarnet är svart och 100% lingarn, vävt i tuskaft. Dess storlek är just monumental, den mäter  3,20 meter på höjden och 2,80 meter på bredden.

Pasi Välimaa hade själv en önskan att verket skulle ingå i Röhsska museets textila samling, här finns sedan tidigare också ytterligare ett verk av honom; Jag står ensam bland blommorna. Röhsska har en av Sveriges största textila samlingar, här finns bland annat koptiska vävnader, kinesiskt siden, spetsar, nordiska allmogevävnader, broderier och modern bildtextil. Museet samlar kontinuerligt in samtida textil och Välimaas Svart rya utgör ett viktigt tillskott i samlingen. Sedan hösten 2019 finns verket  i museets ägo. Så här kommenterar museichef Nina Due det:

Pasi Välimaa var en omtyckt och respekterad konstnär som hade stort inflytande inom textilkonsten i Sverige och internationellt, och hans tid som professor vid Göteborgs universitetet var av stor betydelse för studenter och kollegor. Pasis engagemang för hantverket och hur han förvandlade olika material och tekniker till kraftfulla, ofta personliga berättelser är en av anledningarna till att det känns helt rätt att Svart Rya ingår i Röhsska museets samling och att vi nu visar upp verket är en hyllning till Pasi Välimaas konstnärskap.

Det var i juli förra året som Pasi Välimaa tragiskt gick bort i förtid. Han var en av Nordens främsta textilkonstnärer, född i Finland men verksam huvuddelen av sitt yrkesliv i Sverige. Han arbetade brett i det textila fältet, med tekniker som färgning, vävning, broderi, sömnad och tryck.  2004 tilldelades han Nordens största textilkonstnärspris, The Nordic Award in Textiles. Han mottog också 2014 Prins Eugen-medaljen för framstående konstnärlig gärning.

Utställningen Svart Rya – ett verk av Pasi Välimaa öppnade alltså i den gågna helgen och finns att se på Röhsska museet fram till 17 maj i år.

The post Se Svart Rya av Pasi Välimaa – just nu på Röhsska museet! appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i samtiden.

Många är dem som letar och hittar lösningar på hur verksamhet kan fortgå trots rådande pandemi. Museer bjuder på digitala visningar, många sänder live via sociala medier och förstås är nätet en fantastisk plats att vara på just nu, kanske är det så här vi behöver se och uppleva kultur ett bra tag framöver också.

Ett fint exempel som nådde mig idag vill jag gärna lyfta – kolla in hur Berg Gallery tillgängliggjort den pågående utställningen About longing med Sara Möller på ett enkelt och inbjudande sätt!

Utställningen med den mycket spännande konstnären öppnade och pågick precis när Covid 19 bröt ut här i Sverige och därmed finns redan verken i galleriet. Men publicering av ytterligare bilder och texter gör att vi kan fortsätta ta del av utställningen online. Gör det du med!

Publicerade finns två texter som vindlande och på lika sätt beskriver mötet med Sara Möllers verk, av Ashik Zaman och Elin Alvemark. Här finns allt samlat med ytterligare bilder också.

Ta del av detta material från Berg Gallery från soffan alltså för att undvika smittspridning. (Är du frisk och försiktig går det att se verken live, men då behöver du boka en tid för öppning av galleriet). Var rädda om er därute!

The post Berg Gallery visar Sara Möllers utställning online appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i samtiden.

Jag hade nöjet att träffa Amnon Lipkin i början av året, denna innovativa textilkonstnär som har tagit konstformen maskinbroderi till en helt annan nivå. Han satt och sydde på en grön liten Elnamaskin och oj vad det gick undan! Hans fingrar flög över tyg och pressarfot, vinklade hit och dit och ändå i jämn takt med maskinens pedal. Det var häpnadsväckande att se hur snabbt och elegant motiven kom till.

Jag har haft mejlkontakt med Amnon efter det, då hans arbetssätt fascinerade mig. Han bor och verkar i Tel Aviv, även om han har världen som utställnings- och arbetsfält. Vi sågs i Stockholm, och det var hans första gång här. Men strax innan hade han visat sina arbeten på mässor och utställningar i USA och runt om i Europa. Hans arbetssätt väcker uppmärksamhet och det var mycket spännande att höra honom berätta.

Han är ursprungligen ingenjör med erfarenhet både i konstruktion och i teckning, och detta skapade tydligen goda förutsättningar för denna trådkonst. Jag frågade honom om han kunde berätta hur det började för honom:
– Jag läste matematik, och blev sedan dataingenjör. Jag reste runt efter min examen och under den tiden var jag väldigt kreativ, jag skapade och sålde verk. När jag kom tillbaka till Israel tog jag ett arbete på förskola och under den perioden utforskade jag mitt konstnärliga uttryck. En vän gav mig en symaskin och jag började leka med den, på skoj. Jag började sy en massa olika objekt och hittade så småningom till objekt som jag började sälja och efter det blev det mer och mer fokus på skissandet.

I början arbetade Amnon Lipkin med tredimensionella objekt och gärna i färg, men allteftersom hans uttryck mejslades fram försvann färgen säger han.
– Det är något i skissernas sköra uttryck som gör att jag inte tycker att färg fungerar lika bra i det utförandet. Jag är annars mycket förtjust i färg, men här har jag begränsat det till svartvitt. Det lämnar mer plats för materialet och motivet i sig snarare än hur resultatet blir, säger Amnon. Han landar i att det känns mest exakt, det han vill avbilda blir tydligast och enklast uttryckt på det här viset.

Hans sätt att följa tråden genom hela motivet fascinerar mig, det är lite som att spela schack, det gäller att förutse nästa drag och draget därpå. Husen och den urbana miljön lockar honom men det är förstås också ett sätt att göra tecknandet på maskin lite enklare, då dess raka linjer går att hålla fast vid.

Jag är nyfiken på vad som händer i framtiden, även om det ju förstås är en hel del som förändrats just nu. Men något jag tycker är intressant är hans breda spektra av verksamhet. Amnon arbetar med en utsmyckning till ett hotell, en utställning han ska ha tillsammans med sin mamma, ett beställningsarbete och längre i höst fram medverkan på de mässor som då eventuellt blir av främst i New York och Frankfurt.

Jag undrade också hur han upplevde Stockholm och vad han tycker om mottagandet av sitt arbete:
– Tillfredsställelse kommer i olika former och färger, det är verkligen fint att få uppmärksamhet kring sitt arbete förstås. Det känns bra när folk säger att de är berörda av det jag gör och frågar hur jag gör det förstås.

Ytterligare en boost är förstås när folk väljer att köpa mina verk, säger Amnon vidare. Det gör gott för egot säger han. Men nya idéer kommer konstant:
– Jag får så mycket idéer i huvudet och ser att detta kan ta vägen lite varsom helst. Jag gillar många material och hantverket i sig är mycket tillfredsställande oavsett om det gäller nya möbler till mitt hus, eller något jag gör och ställer ut på gatan. Just nu vill jag iallafall utforska detta ytterligare.

Följ Amnon Lipkins arbete via hans sajt >> eller på instagram, @pashut.o

The post Amnon Lipkin tecknar med tråd appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i samtiden.

Hur är det nu med examensutställningar, frågar sig orolig vän av ordning. Med tanke på rådande omständigheter och rekommendationer har utbildningsinstanserna i landet valt att lösa detta på lite olika vis. Här har jag letat reda på och sammanställt de utställningar, samtal och visningar som jag hittat – det mesta i digital form. En riktigt bra sak med denna lösning är ju förstås att vi alla kan titta och ta del av det, oavsett var vi är. Så, varsågoda här är årets kavalkad av examensutställningar, alla tillgängliga för er!

Har du någon utställning som hör hemma i denna lista? Vi gör som vanligt, hör av dig så uppdaterar jag! (frida@kurbits.nu)

• Studenternas arbete på Sätergläntan har dokumenterats i en film, den går att se här! >>

• Beckmans har sänt live under maj månad, då studenterna har presenterat lite av sina arbeten, det finns också en webb där projekten presenteras >>
• Och för själva liveupplevelsen har Beckmans också skjutit fram sin utställning, då det är troligt att det går att se examensprojekten i augusti >>

• Gotlands folkhögskolas textillinje har en sevärd digital utställning, där studenterna tittat tillbaka till 1920 och gjort kopplingar till idag i utställningen Tjugo 2.0, se här >>

• Leksands folkhögskolas olika grenar har samsats i sin examensutställning under den fina titeln Av hjärtats lust, inifrån och ut, kolla in! >>

• Stenebyskolans examensutställning är öppnad, också digital – här är den! >>

• Handarbetets Vänner öppnar sin examensutställning digitalt den 3 juni >>

• Konstfack håller ett digitalt vernissage 5 juni, där projekt presenteras och öppningen högtidlighålls. Dock går det redan nu att ta del av en hel del spännande material från studenterna, se hemsidan >>

• Slöjd hantverk och formgivning vid Linköpings universitet invigde sin utställning digitalt tidigare i maj, se både verk och fin video här >>

• Också Malmstens vid Linköpings universitet har en examensutställning, både digitalt och fysiskt, fiffigt nog är lokalerna på Lidingö väl utrustade med stora fönster, så där kan man se verken utifrån – mer info här! >>

• Textilhögskolan i Borås har filmat modestudenternas examensvisning, filmen finns på deras sajt, liksom bilder från övriga studenters arbeten, mer info finns här! >>

• Recycle Design Återbruk har haft ett digitalt vernissage via Zoom, och texter som beskriver avgångseleverna finns att läsa här >>

The post Examensutställning 2020 – på nya sätt appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i samtiden.

Vad fort det gick att vänja sig vid nya sätt att dela information och inte minst ta del av saker utan att vara på plats! Även om jag verkligen hade önskat mig till Landskrona och Hemslöjden i Skåne i lördags, är jag glad över att det där hölls digissage på Karin Ferners öppning av utställning Prål, prakt och smycken – och att det därför gör att vi kan vara med på distans. Kolla in!

Jag har fått glädjen att kommunicera med Karin via mejl under våren, då hon arbetat med att sammanställa utställningen. Det är en fröjd som alltid att ta del av hennes tankar om sina utställningar, och tidigt konstaterade hon följande:
– Prål, prakt och smycken, i en anda av återbruk är titeln på sommarutställningen. Det är roligt att ställa ut, men i år är allt så annorlunda så den största glädjen har blivit att utställningen överhuvudtaget blir av.

Hon har som hon beskriver det “fjärrstyrt” utställningen och byggandet av utställningen tillsammans med ansvariga i på hemslöjden i Landskrona. Detta är Karins andra utställning tillsammans med Hemslöjden i Skåne, hösten 2018 fanns hennes verk att se där tidigare, se här >>.

Men inför denna utställning har hon inte varit på plats, vilket jag tänker måste vara trixigt. Lösningen blev därför också att digissaget spelades in i Karins trädgård i Falun, där hon ju bor.
– Snacka om annorlunda. Jag har lusläst ritningar och ställt upp allt i trädgården för att bestämma placeringar. Lagt ut tavlor på gruset, mätt och grejat, fotograferat, numrerat och stått i. Arbetsskygg? Nej! Det får man inte vara i dessa tider. Jag tror det hela blir fint, roligt och sevärt när det väl är på plats.

Och visst är det ju fina verk hon presenterar? Klart placering och resultat med all säkerhet är bra också. En extra bonus är ju att vi får höra Karin berätta så inlevelsefullt här om sina verk, super!

Karin arbetar oförtrutet vidare med sitt återbrukstema, där hon på ett lustfyllt och lekfullt sätt visar att allt faktiskt kan bli fynd, går att använda och kan ha en funktion. En ask säkerhetsnålar blir lätt till ett svulstigt halsband, en låda med 3 000 metallknappar blir en effektfull basker, en loppisgardin blir en pipkrage som hämtad ur ett barockdrama – och så vidare. Det är det som är Karins signum och hon har en helt egen plats och stil för detta.

Med fortsatt inspiration från det tidigare barocktemat, bland annat den utställning som hon och trädgårdsmästare Andreas Graveleij hade förra året, kommer ni ihåg? Se här >>

“Barocken blir man inte av med så lätt!” konstaterar Karin, och jag håller med, hennes uttryck lämpar sig mycket väl för den epoken. Magiskt, mäktigt, lite mystiskt.
– Men allt är återbruk. Kronan är gjord av en fruktkorg i metall, sju gamla möbelbeslag, pärlor, blommor och till och med ståltråden kommer från loppis. Själva gipsdamen är inropad på auktion i Borlänge. Pipkragen är gjord av en loppisgardin. På denna utställning redovisar jag återbruket, så långt det är möjligt. Inte för att visa mig duktig, utan för att visa att ingenting är omöjligt!

Karins formspråk spänner över mycket, från stramaste silver till pråligaste pynt, det är nog i kombinationen som hennes styrka ligger och det är nog också därför hennes arbete väcker så mycket beundran och intresse. Förra årets bejublade och inte minst omfattande utställning Glädje och grannlåt i Rättvik satte en ton som hon förstås fortsätter på här. Sättet hur hon hittar rätt i mixen av föremål och utsökta silverarbeten.

Hon pratar om att det handlar om tålamod. Ofta får projekt och idéer ligga till hon har rätt kombinationer, säg exempelvis tre lådor metallknappar som hon överlycklig kom över på loppis.
– En efterlängtad önskedröm för en metallfreak som jag, med projekt i tankarna. Mitt baskerprojekt kunde äntligen bli av. Ibland får man vänta länge på likadana metallknappar men sådana är villkoren om man är tålmodig och jobbar med återbruk med rätt stuk.

Karin Ferners uttryck hör hemma i folkkonsten, där motiv, mönster och traditionella tekniker fungerar som en botten i hennes experimenterande. Hon konstaterar dock att det förändrats över åren. Motiv som tidigare inte lockat har nu kommit i dagen:
– När jag gick ut Konstfack för länge sedan bestämde jag mig för att ALDRIG göra hjärtan och fåglar i silver. Det var banalt tyckte jag då. Men, men man kan ju tydligen ändra sig. Det jag tycker bäst om och det som inspirerar mig mest är ju folkkonst. I folkkonst från de flesta länder finns massor av hjärtan och fåglar i måleriet, i textilen, i träet i metallen. Ja överallt.  Jag har sedan länge inte kunnat stå emot inspirationen. Banalt eller inte? Utmaningen är ju att göra det banala bra. Till denna utställning har fåglar och hjärtan tagit fart.

Men en utställning med Karin Ferner skulle faktiskt inte vara komplett utan lite omvandlade loppisbroderier:

Samlandet är alltså tätt förknippat med Karins uttryck. Här heter kragen Bokstavskombination, där en massa små märkband satts samman till denna maffiga krage.
– Jag har två kartonger med bokstäver att laborera med. En kartong fick jag av en god vän. En kartong är inköpt på en antikmarknad i Nora. Denna vår har passat för sådant tidsödande långsamarbete som att sy fast alla bokstäver. Tiden gick och jag blev nöjd.

Då Karin förvisso har ett mycket centralt arbetssätt i och med återbruket av allt sitt material är det fler detaljer i hennes uttryck som kan beskrivas som samtida. Det gör henne till en relevant konstnär som bitvis också är både samhällskommenterande och samhällskritisk. Det är därför roligt att också visa på dessa verk, helt i linje med hur vi förhåller oss till vår vardag och till verkligheten under våren 2020.

Utställningen Prål, prakt och smycken i en anda av återbruk pågår och finns på Hemslöjden i Skåne, i Landskrona. Den finns att se fram till 5 september, och så finns förstås också filmen med Karin där hon berättar om sin utställning från sin trädgård hemma, kolla in klippet ovan.

Avslutningsvis kom detta mejl sist i min och Karins konversation här i vår och jag kan inte låta bli att ta med också denna bild. Karin kallar det “superåterbruk med pråleffekt”. Återigen…saker man kan göra av saker… En kartong säkerhetsnålar, en bordsdekoration i metall och en liten ljusstake för värmeljus är allt som behövs mina vänner – liksom ståltråd och pärlor förstås…
– Några nygjorda bleckplåtsblad och en gipsdam från Borlänge och man har glittrande prål av rang! Man behöver förstås också ett par fingerborgar att ha i öronen, såklart!

Ta tillfället i akt att bekanta dig med Karins uttryck och formvärld om du inte redan gjort det – live eller via digitala kanaler. Karin finns numera på instagram under @karin.ferner – följ och håll koll!

The post Prål, prakt och smycken i ny utställning med Karin Ferner appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i samtiden.

Den är efterlängtad, boken om Wanja Djanaieff. Mönsterformgivaren, konstnären, scenografen, professorn, designchefen, igångsättaren med sitt långa och breda yrkesliv. För tre år sedan fick jag och Erika fick det stora nöjet att göra ett Görbartavsnitt med Wanja – lyssna här! – och vilket roligt och innerligt möte det var! Vi förstod då att berättelsen om Wanjas kreativa var väl värd att berätta på många olika sätt.

Nu finns det en bok som handlar om Wanjas karriär, liv och uttryck med mönster och form. Boken heter just Boken om Wanja – ett färgstarkt designliv, den är skriven av Kerstin Wickman och utgiven på Carlsson förlag. Tidigt fanns tanken att den också skulle höra ihop med en utställning som visar Wanjas verk, och visst är det ju också så att Marabouparken i Sundbyberg där Wanja växte upp nu också har slagit upp portarna för utställningen. Jag har tyvärr inte varit där ännu, men ser fram emot ett besök längre fram.

Boken är ett praktverk, indelad i perioder och i viss mån kronologi där vi får möta mönsterformgivaren, designchefen och egenföretagaren i olika kapitel, Wanjas roller är många och här samsas också pedagogen och utställningsmakaren, hemslöjdsinnovatören liksom fler.

För även om berättelsen rör ett konstnärsliv är tiden – 1960-talet och framåt – synonymt också med en mycket spännande textil- och mönsterdesignhistoria, vilket ju hör till Kerstin Wickmans kompetens- och verksamhetsområde som journalist, författare och professor em. i design- och konsthantverkshistoria. Kerstin var också redaktör för tidskriften Form under många år så min gissning är att dessa två hade mycket att prata om vid denna boks tillblivelse.

Det är ett naturligt grepp och jag kan höra Wanjas röst genom inte bara epokerna, utan också tack vare Kerstins noggranna intervjuer och stilfulla berättande. Kerstin och Wanja har känt varandra länge – första mötet skedde på en presskonferens 1971 då Wanja precis tagit över som designchef på NK och Kerstin var där för att skriva i tidningen Form – och boken känns ömsint och personlig i all sin saklighet.

Boken är också rikt bildsatt och tack vare den typiskt bilddrivna formen av stilsäkra Lotta Kühlhorn är mönstren fint exponerade. Boken har tydligt signum av Lotta med texten satt i rejäl tvåspalt, med stor typografi i både brödtext och rubriker. Det är effektfullt men bitvis lite svårläst då bildmaterialet är så massivt att man får bläddra stort för att hitta tillbaka till texten igen.

Men det är ett digert yrkesliv som ska porträtteras också i bild, och det är slående hur många av de mönster som boken innehåller som känns välbekanta, klassiker, tidlösa och mycket moderna. Det är ju också något som karaktäriserar Wanjas konstnärskap, hennes förmåga att alltid kännas relevant, oavsett i vilka sammanhang eller i vilka material hon väljer att uttrycka sig i.

Jag hade exempelvis glädjen att intervjua Wanja för en rad år sedan till tidningen Hemslöjd, där vi pratade mycket om den folkkonsten över världen men med fokus på den svenska hemslöjden och hennes ingångar. Här var få detaljer henne främmande rörande just material och motiv exempelvis.

Bilden av Wanja är ofta att hon är stark, uttrycksfull och inte minst glad, alla delar stämmer förstås – men är får den bilden en djupare klang med presentationen av hennes hela yrkesliv. Bilden av en hårt arbetande familjeförsörjare, en entusiastisk konstnärssjäl och en mycket vass entreprenör varvas i Boken om Wanja med kunskap och fakta om tiden på ett synnerligen intressant sätt. Överlag är det en läsvärd och fin bok som med värme beskriver ett färgstarkt konstnärsliv med mycket fakta och kunskap väl lotsat av Kerstin Wickman. Hennes ord får avsluta här:

En bok om Wanja Djanaieff är inte bara en bok om en person med en som det verkar outsinlig kreativitet. Det är också en berättelse om vad som hände inom den svenska textilindustrin under 1960- och det tidiga 1970-talet, om hur klädmodet förändrades, hur handeln tog kommandot i designutvecklingen och om nya idéer kring varusortiment på 1970-talet, o hur SJ och andra företag använde sig av profilskapande formgivning kring 1980. om formgivares talanger som företagare, om förnyelsen av Hemslöjden från 1980-talet och framöver, om kulturarvets betydelse för modern design och om hur erfarenheter från ett område kan befrukta andra sammanhang.

Och detta tänker jag extra på när jag läser boken, eftersom det blev så tydligt när vi hade Wanja med oss i Görbartstudion där för ett par år sedan – vilken outsinlig källa till erfarenhet, kunskap och klokskap hon är! En inspirerande förebild är bara förnamnet. Här kan du alltså lyssna på henne >>

Men jag rekommenderar också att läsa boken – och förstås, se utställningen på Marabouparken! Den heter Wanja och hennes tjugotvå favoritfärger och håller öppet ända fram till december.

***

I det här inlägget finns det en länk till Bokus som rekommenderat inköpsställe av boken. Detta ingår i ett samarbete med Kurbits och det möjliggör att jag kan skriva fördjupade texter om nyutgivna böcker inom slöjd- och hantverksområdet. Innehållet är inte på något vis styrt av annat än mina tankar och åsikter om böckerna.

The post Nu är den här! Boken om Wanja – ett färgstarkt designliv appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i samtiden.

Mångas vägar har under sommaren lett fram till Kulturgatan i Bodafors, där utställningen Slöjdvägar har funnits som mål. Här samsas alster från stora delar av Slöjdsverige och se så fantastiskt fint de gör det! Slöjdvägar är den samlingsutställning för slöjd i alla tänkliga material som möjliggör möten mellan utövare, material och kreativa ingångar.

Jag har tyvärr inte haft möjlighet att besöka Kulturgatan hittills, dock pågår utställningen ända fram till sista oktober för alla oss som har upplevelsen kvar. Däremot kunde jag inte låta bli att höra av mig till initiativtagarna Dorte Gottlieb och Mikael Löfström för att dels få veta mer om hur sommaren varit, dels få höra deras tankar om utställningen i stort och hur de uppfattar sitt projekt så här mer än halvvägs igenom utställningsperioden.

Så här beskriver de vad de tycker att Slöjdvägar kan uppnå:
– Vi vill med utställningen visa vad slöjden kan vara, att det är så brett. Oavsett vem du är så kan du vara med i det här och skapa själv. Vi har avsiktligt tänjt på begreppet slöjd och låtit utställningen innefatta även det som rör sig i gränslandet till konst och konsthantverk, berättar Dorte Gottlieb.

Men inte mindre än 339 (!) föremål finns utställda i Bodafors, hur sammanställer man ett sådant urval och hur har det gått till?
– Vi hade båda varsin önskelista med slöjdare och mood boards för att hitta teman. Dessa landade till sist i fyra stycken, berättar Dorte: Kunskap, tillbaka till en ny plats, Skiss, process, utveckling, Ung verkstad, delad kunskap och glädje, samt En gemensam värld.

Utställningsduon har rest i Sverige för att hitta och besöka slöjdare, utställningar och verkstäder. Nästintill alla landets hemslöjdskonsulenter har också fått ett besök av Dorte Gottlieb och Mikael Löfström. Det är sannerligen ett väl underbyggt arbete de lagt ner!

Slöjd som i konst, konsthantverk, problemlösning, skolslöjd, hushållning, meditation, uppror, aktivism, språk, eller ett sätt att umgås, ett sätt att leva. Som i att värna den naturliga omgivningen, de material man har runt omkring sig. Slöjd som i att bestämma själv, över sitt eget liv.

(Ur katalogen Slöjdvägar, som beskriver lite av tankarna kring utställningen)

Jag frågar dem hur de ser på resultatet, och hur de skulle beskriva det de åstadkommit:
– Det är ovanligt att man gör en så stor och sammanfattande utställning med slöjd. Det är inte ett sparsmakat galleri, vi har velat skapa ett tillgängligt mångfaldsrum där besökaren kommer nära föremålen. Det märks att det även finns en glädje i att många av föremålen är till salu.

Vilken är den gemensamma nämnaren i de utställda verken?
– Glädjen i görandet och därför föremål som berör. Att utövaren vågar göra det utifrån sig själv. Utövaren finns med i föremålet, som ett slags självporträtt.

Vad skulle ni säga är sommarens bästa upplevelse med Slöjdvägar?
– Sommarens bästa, att varje dag genom besökarna bli påmind om vilken kraft slöjden har.

“Slöjden handlar om livet, den kretsar kring människan. Varje stygn, varje hyveltag är ett mänskligt avtryck”, skriver utställningsproducenterna i katalogen till utställningen, och det är ett bra sätt att starta en utställning, att utgå från själva görandet och låta resultaten få berätta olika saker. Här är det onekligen många röster, många berättelser, tankar och åsikter att ta del av. Allt kan bo i slöjden, menar Mikael Löfgren och Dorte Gottlieb: omsorg, påhittighet, uppfinnigsrikedom, närvaro, ansvar, glädje, sorg, lekfullhet, humor, allvar och ilska. Jag håller med! Här finns det mesta.

Och det är jag därmed också nyfiken på – hur har avtrycket av all denna slöjd sett ut på platsen? Vilken roll och vilket sammanhang? Detta är fjärde året i rad som man arrangerar konstutställningar under sommarmånaderna i Bodafors, Slöjdvägar menar arrangörerna har lyft besöksmålet ytterligare, bland annat genom att bredda med fler material och tekniker.
– Ett sammanhang finns genom sommarens workshops och det nyinstiftade residenset Wood Art Residence Bodafors. Emma Dahlqvist har under sommaren, som första mottagare av stipendiet, varit på plats på Kulturgatan och jobbat med näver.

Det är sannerligen roligt att få ta del av dessa bilder och också av berättelserna kring utställningen. Jag ska inte säga att alla i hela Sverige samlats, men imponerande 339 slöjdare och kreatörer medverkar alltså i Slöjdvägar, vilken fröjd det är att få se så många välkända namn samsas i samma katalog – se den i sin helhet här>>

Och allt detta fantastiska tänker du – ja, det finns tillgängligt hela oktober månad ut, hör och häpna! Dessa över 300 bidrag från Slöjdsverige finns att ta in ytterligare och det är ju fantastiskt att det är så. Fram till 20 september är Kulturgatan i övrigt öppet också, se aktuellt program här >>

The post Fint porträtt på Slöjdsverige i utställningen Slöjdvägar appeared first on Kurbits - din slöjdkompis i samtiden.